martes, 10 de febrero de 2015

Puerto Rico toma un paso hacía la descolonialización

María de Lourdes Santiago Negrón




Puerto Rico toma un paso hacía la descolonialización

Entrevista exclusiva con la senadora María de Lourdes Santiago Negrón

Por Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / SAN JUAN / 2015-02-09 / La lucha de la descolonialización de Puerto Rico avanzó con la cumbre de Celac (la Comunidad de Estados Latinoamericanos y del Caribe) los días 28-29 de enero.

El presidente nicaragüense Daniel Ortega entregó el micrófono y la silla de Nicaragua en el organismo continental al luchador de independentismo boricua, Rubén Berríos, presidente del Partido Independista Puertorriqueño (PIP). Berríos será desde ahora un asesor especial en temas internacionales del gobierno nicaragüense.

El reportero de ANNCOL, Dick Emanuelsson habló con la senadora MARIA DE LOURDES SANTIAGO NEGRÓN, vicepresidente del PIP y vocera del partido, sobre la perspectiva de la lucha del pueblo puertorriqueño. Escucha la entrevista de 23 minutos:


lunes, 9 de febrero de 2015

Puerto Rico på offensiv för självständighet från USA

San Juan, huvudstad i Puerto Rico där USA-flaggan bekräftar Imperiets överhöghet över den sista kolonin på den amerikanska kontinenten.




Puerto Rico på offensiv för självständighet från USA


Av Dick Emanuelsson 



Intervju i audio med Maria de Lourdes Santiago, senator och vice ordförande i PIP:

TEGUCIGALPA / SAN JUAN / 2015-02-09 / Kampen för en avkolonialisering av Puerto Rico intensifieras. Nicaraguas regering ger nu rörelsen för självständighet en plats som speciell regeringsrådgivare i internationella frågor.

När CELAC (Community of Latin American and Caribbean States) samlades i Costa Rica den 28-29 januari i år, överraskade Nicaraguas president Daniel Ortega med att under sitt tal överlämna ordet till Ruben Berrios. Han är ordförande för Partiet för Puertos Ricos Självständighet, PIP. Berrios tal var en uppgörelse mot USA:s kolonialvälde i Puerto Rico och en historik över hur folket har kämpat för oberoende sedan annekteringen av ön 1898. Puerto Rico är den amerikanska kontinentens sista koloni. Talet skakade om USA-administrationen men hälsades med jubel i Puerto Rico.

Ruben Berrios.

– För Puerto Ricos folk som arbetar för självständighet och för medlemmarna i vårt parti, utgjorde Berrios framträdande på Celacs möte i Costa Rica en enorm framgång. Det hälsades med jubel och stolthet.

FN:s avkolonialiseringskommission

Maria de Lourdes Santiago
Det säger Maria de Lourdes Santiago, senator och vice ordförande i PIP till Flamman. Hon beskriver den antikoloniala kampen sedan 1898 då både Puerto Rico och Kuba annekterades av USA i förevändningen att krossa det spanska kolonialväldet. Puerto Rico blev 1493 en spansk koloni under Columbus andra resa till Amerika.

– Solidariteten från Nicaragua och president Daniel Ortega markerar en ny startpunkt i vårt internationella arbete. Frågan om Puertos Ricos avkolonialisering har ställts i förgrunden. FN:s avkolonialiseringskommission har enhälligt förespråkat självständighet för Puerto Rico under det senaste decenniet. Och nu går även Celac in, understryker Lourdes.


Fängslades

Själv är både hon och Berrios exempel på hur medborgarrättskampen har först med framgång på den vackra karibiska ön. Lourdes Santiago dömdes till en månads fängelse, som hon avtjänade i Virginia efter att ha tagit sig i på militärt övningsområde på den lilla ön Vieques, som tillhör Puerto Rico. USA sköt bokstavligen sönder och samman en tredjedel av ön. Men efter år av protester tvingades Pentagon att dra sig tillbaka. Ruben Berrios dömdes sammanlagt till ett års fängelse.

Enligt Berrios utgjorde Celacmötet “början till slutet på USA:s kolonialvälde på Puerto Rico”. Den ogenomträngliga mur av tystnad som USA har byggt kring kolonialfrågan bröts i Costa Rica.

Ett amerikanskt krigsfartyg beskjuter ön Vieques som var ett militärt
övningsområde tills Puerto Ricos folk satte P.


Majoritet mot “association” med USA

USA har alltid styrt och manipulerat politiken, val och politikerna, säger Lourdes. Men trots att USA kontrollerar “apparaten” som reglerar administrationen på Puerto Rico, har självständighetsvindarna förstärks de senaste decennierna.

Vid folkomröstningen 1967 röstade 60,4 procent av de valberättigade för att behålla Puerto Rico som en associerad medlem till USA. Vid folkomröstningen 2012 hade den siffran sjunkit till 44,7 procent. En klar majoritet, drygt 54 procent, röstade mot att Puerto skulle behålla sin koloniala status.

– Det var första gången som det uppstod en klart uttalad vilja mot den aktuella statusen. Vad betyder det? Tidigare försvarades statusen av majoriteten av regeringsutövarna som hade valts. Men denna gång var de väljarna som uttryckligen sa nej.



Oscar Lopez Rivera, världens äldsta politiska fånge som 1981 dömdes till 55 års fängelse för att kämpat för självständighet för Puerto Rico enligt lagar från inbördeskriget i USA.


Ett bankrutt Puerto Rico

Lourdes Santiago beskriver en pseudodemokrati där federala organ som FBI eller USA:s rättssystem opererar respektive står över det puertorikanska samhället och kongressen. Men puertorikanerna får inte rösta på kandidater till president eller USA:s kongress eller i federala frågor.

– Puerto Rico är i praktiken bankrutt. Flera offentliga institutioner och bolag har förklarat sig i konkurs. Men USA:s tribunal som reglerar frågor om Puerto Rico och som har en total kontroll, upphävde detta beslut i fredags förra veckan. Puerto Rico har så lite makt att vi inte ens rätt att förklara oss i konkurs! säger hon med ironi i rösten.

Såväl Venezuelas, Ecuadors som Nicaraguas presidenter har förespråkat att Puerto Rico bör ta en plats i Celac. Dilemmat är bara vem eller vilket organ i Puerto Rico ska representera landet? Lourdes Santiago menar att det kan bara ett självständigt Puerto Rico göra och än är vägen dit lång.

– Det skulle vara ett fantastiskt ögonblick med ett Amerika utan kolonier! Vi är övertygade om att segern ska bli vår.

domingo, 8 de febrero de 2015

“Svenskt flyg flaggas ut”



Av Dick Emanuelsson
Flygbolaget Primeras beslut att säga upp sin kabinpersonal från och med 31 januari och ta in lettisk personal, bekräftar att svensk arbetsmarknad och “modell” är skjuten i sank. Personalen, som ”lettiska egenföretagare”, kommer att “skjutsas” från Riga till Stockholm för att undvika att undvika svenska kollektivavtal.

Det menar Unionens ombudsman Michael Collon och klubbordföranden på Primera, Thomas Ahlgren.

Saltsjöbadsavtalet skjutet i sank

 

– Det går inte att luta sig mot (Saltsjöbads)uppgörelsen från 1938 längre. När man har problem med en utländsk arbetsgivare får man som förtroendevald ofta höra att “kutymen på svensk arbetsmarknad är…” Men en utländsk arbetsgivare bryr sig bara om paragrafer, inte om “god sed på arbetsmarknaden”. Står det inte i lagen så bryr de sig inte, säger en förbittrad Ahlgren till Kollega.   

Utvilad som “egenföretagare”?

 

Till Flamman säger Collon, apropå att Primera sedan 2009 har försökt att få den anställda kabinpersonalen att bli “egenföretagare” och arbeta 60 timmar i veckan:

– Klart att det här är social dumping. Vem är det som bär ansvaret för att personalen är utvilad? Vad händer med regelverket om du är egen företagare och arbetar för en annan arbetsgivare? Vem är det som bär ansvaret för att du är utvilad? Måste man få en olycka innan man kan få bekräftat att det stämde, säger en luttrad Collon.

För Anna Wilson, generalsekreterare i arbetsgivarföreningen Svenskt Flyg är flygsäkerheten inte satt på obestånd. Hennes slutsats är att det är svenska fack som måste anpassa sig till de villkor bolagen sätter, vilket i klartext innebär, som i Primeras fall, lettiska löner och arbetstider.

Norska hamnarbetare tar strid för jobb och kollektivavtal

Oslo containerhamn, i turkisk ägo och vägrar följa norska kollektivavtal. Hur långt går Transports solidaritet?




Norska hamnarbetare tar strid för jobb och kollektivavtal

Av Dick Emanuelsson


I slutet av förra veckan i inledde det norska transportarbetareförbundet, NTF en bojkott av containerhamnen i Oslo. Anledningen till konflikten är att den nya ägaren, det turkiska företaget Yilport, vägrat teckna kollektivavtal, uppger Transportarbetaren.

Sedan den 1 februari ägs containerterminalen i Oslo hamn av Yilport som också är den största delägaren i Gävle containerterminal. Företaget vägrar teckna kollektivavtal med facket i Oslo. Dessutom, skriver TA, tänker Yilport använda sig av egen personal vilket gör att de norska hamnarbetarna mister sina jobb. Parallellen till hur flygbolaget Primera säger upp svensk kabinpersonal för att ta in lettisk personal i Sverige är slående. Därför uppmanar nu NTF till bojkott av hamnen. Fartygen får gå till andra hamnar i stället. NTF har vänt sig till svenska Transport om sympatiåtgärder. Det skulle i så fall beröra Göteborg, Helsingborg och Halmstad som trafikerar hamnen i Oslo.

– Vi räknar med att få stöd från både svenska Transportarbetarförbundet och Hamnarbetarförbundet (i Sverige). Men allt måste ju ske enligt de lagar och regler som finns i de olika länderna, säger Lars M Johnsen, vice ordförande Norsk Transportarbeiderforbund.

På Transport är man försiktiga i att utlova stöd:

– Vi räknar med att kunna fatta beslut på tisdag. Konflikter är vår främsta styrka, säger han, och den måste man vara rädd om. Den leker man inte med. Innan vi eventuellt kan gå in med sympatiåtgärder vill vi ha garantier för att de först har gjort vad de kan på hemmaplan för att hjälpa transportarbetarna.

Vårdförbundet vill höja kvinnolöner

 

En sjuksköterska ska i snitt ha 10 000 kronor mer i månaden. Det anser Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro som vill höja lönenivåerna i kvinnodominerade vårdyrken, uppger Kommunalarbetaren.

Enligt siffror från Stockholms läns landsting, SLL, ökade sjuksköterskornas löner med i snitt 3,7 procent per år under åren 2012-2014. I klartext betyder det i snitt en procent mer än de centrala avtalen som LO och TCO slöt.

– Sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor har dock tre till sex års universitetsstudier bakom sig och ett betydligt större ansvar än vad undersköterskor har, bland annat när det handlar om patientsäkerhet. Vi tycker att sjuksköterskor bör tjäna 10 000 kronor mer i månaden. Undersköterskor bör naturligtvis också värderas högre än idag.

I fjol tjänade en sjuksköterska på ett akutsjukhus i Stockholm, enligt SLL, i snitt 30 323 kronor i månaden, en undersköterska 23 982 kronor. Det är skillnad på drygt 6 300 kronor. Vårdförbundet har dock andra siffror och uppger att en sjuksköterska i snitt tjänar 27 718 kronor i månaden. I det fallet blir skillnaden drygt 3 700 kronor.

viernes, 16 de enero de 2015

Kina och Latinamerika förstärker sina ekonomiska förbindelser





Kina och Latinamerika förstärker sina ekonomiska förbindelser

Av Dick Emanuelsson


  • Medan USA tar över Europa som sin nya “bakgård”, frigör sig Latinamerika alltmer och riktar sina blickar både söder- som österut.


TEGUCIGALPA / 2015-01-10 / Celac och Kina går nu in i ett intensivt ekonomiskt och handelssamarbete på alla nivåer. Enligt Kinas president Xi Jinping kommer handeln mellan Kina och Latinamerika ha en omsättning på 500 miljarder dollar under det kommande decenniet. Kinas egna investeringar, från Rio Grande i norr till Kap Horn i söder, kommer att uppgå till 250 miljarder dollar.

Celac, som på engelska heter The Community of Latin American and Caribbean States omfattar 33 länder, alla stater på den amerikanska kontinenten, med undantag för USA och Canada är medlemmar.

Sedan den internationella kapitalistiska krisen slog ut med full kraft i september 2008, har majoriteten av Celacs medlemsstater förstärkt sitt eget ekonomiska och ömsesidiga samarbete.  Det har gett stora och positiva resultat. I stället för att drabbas av den kapitalistiska cykliska krisen som i Europa, USA och Canada, en kris som återkommer vart 7-8:e år, har den ekonomiska tillväxten varit stor i de flesta latinamerikanska länderna.

Grekiska arbetare konfronteras med polisen på 1 maj 2014. Klasstriderna i
Europa under senaste året har varit många.


Dyster prognos för världsekonomin

 

Det är ingen tvekan om att Latinamerika, för egen självbevarelsedrift, vänder sig österut i stället för mot nord. Nyhetsbyrån Reuters frågade i början av året tio framträdande ekonomer och börsanalytiker om hur de ser på perspektivet för världsekonomin för 2015 och alla tio sammanfattade svaret i: “bedrövelse”!

– Förbered för ett katastrofalt år för amerikanska statsobligationer. Det är prognoserna som skickas från Wall Street, sa Liz Capo McCormick och Susanne Walker, experter för Bloomberg.

– Kollapsen i oljepriserna kommer att generera en ny finanskris. Den är kopplad till en “skräpskuld” som utfärdats för att finansiera spelet med utvinningen av skifferoljan i Nordamerika. Den finansiella eliten designar en ursäkt för sin nästa omgång av sedeltryckande i försöket att rädda bankerna, sa Rob Kirby, ekonomisk expert på Kirby Analytics.



Destination Peking

 

Inför det dystra perspektiv som världsekonomin står inför samlades de 33 representanterna för Celac i Peking under den första veckan av 2015. I stället för att tidigare flyga var och en till Washington för att be om krediter och förmånliga villkor, anlände de latinamerikanska presidenterna eller utrikesministrarna till Kina den 3 januari.

Kinas president Xi Jinping.
Och i stället för att dra åt livremmen och inleda en brutal nedskärning och privatisering av offentlig sektor, kommer Latinamerika i samarbete med Kina att i stället genomföra offensiva produktiva och sociala investeringar.

– Tiden har kommit för att fördjupa förbindelserna mellan Kina och Latinamerika (...), behovet av att skapa ett gemensamt mål Kina-CELAC för att konsolidera, utveckling och förändring för våra folk, sa den kinesiske presidenten.

“Pekingdeklarationen”

 

Vad den kinesiske statschefen syftade på var innehållet i “Pekingdeklarationen”. Den omfattar en samling av strategier och uppnådda överenskommelser i ett ekonomiskt block för multilateralt samarbete under de kommande tio åren.

Pekingdeklarationen sammanfattar en samarbetsplan som omfattar politiska, kommersiella investeringar, finansieringar, energiresurser, industri, jordbruk så som ömsesidigt utbyte mellan folken i vetenskap.

– Det är ett historiskt möte med vägar, ansträngningar, kamp av människor som vägrade att anpassa sig till slaveriet i det förflutna, till nykolonialismen och som var kapabla att hålla sin dröm om värdighet vid liv, sa Venezuelas president Maduro i sitt tal.

Med cirka tre miljoner bostäder beräknas den dramatiska bostadsbristen i Venezuela kunna byggas bort. Därför
behövs det cementfabriker och medassistens från Kina ska bisten på bostäder vara borta om några år.

Bygga, bygga. . .

 

Venezuela är ett illustrativt exempel på hur det bilaterala samarbetet konkretiseras. I ett speciellt avtal mellan de bägge länderna som undertecknades, kommer Kina investera framför allt i den sociala sektorn genom att finansiera byggandet av 1500 nya skolor och tre cementfabriker med en kapacitet att producera 2500 ton per dag. Detta i sin tur förstärker bostadsbyggandet där målet är satt till tre miljoner bostäder fram till 2016. Hittills har landet byggt 1,1 miljoner hem. Sammanlagt innebär det att Kina investerar 20 miljarder dollar i Venezuela under de kommande åren.

Kina har vänt sig allt mer mot Latinamerika men även organisationen Brics, som omfattar Brasilien, Sydafrika, Ryssland, Kina och Indien. Dollarn fick ännu en nådastöt när Kina och Ryssland uppgav att de skulle införa sina egna valutor i handeln mellan de bägge länderna.

martes, 11 de noviembre de 2014

Barcelonas Film- och Människorättsfestival gav årets Journalistpris till svenske latinamerikareportern Dick Emanuelsson

Den svenske reportern Dick Emanuelsson på ett av sina hundratals reportage i den colombianska djungeln.




Barcelonas Film- och Människorättsfestival gav årets Journalistpris till svenske latinamerikareportern Dick Emanuelsson

 

Av Sally Morales 

BARCELONA / 2014-11-11 / Den 11:e Filmfestivalen om Mänskliga Rättigheter som ägde rum i Barcelona den 23 oktober-7 november, utdelade i fredags årets journalistpris till den svenske journalisten Dick Emanuelsson.

Arrangörerna motiverade beslutet med att “Festivalen hedrar journalisters arbete i konfliktområden där mänskliga rättigheter är i fara. I år tillfaller det den svenske reportern Dick Emanuelsson, tidigare baserad i Colombia, nu i Honduras”.

Festivalen inleddes med en videokonferens med deltagande av Wikileaks Julian Assange. Över 120 nya filmer på temat mänskliga rättigheter visades under de två veckorna festivalen pågick.

Trettio år som reporter

Emanuelsson sa när priset tillkännagavs:

– För mig är priset en stor ära och ett erkännande av mitt arbete som reporter under drygt trettio år.

Emanuelsson har tillbringat de senaste 15 åren som reporter i Latinamerika. Han var stationerad under nära sex år i Colombia. Men efter ett år av ständiga mordhot från den hemliga politiska polisen, lämnade han Colombia och bosatte sig i Honduras 2006. Efter militärkuppen 2009 drabbades han av samma hot som i Colombia. I Honduras har ett 30-tal journalister mördats sedan statskuppen den 29 juni 2009.



Gratulationer från hela Latinamerika

Sedan beslutet från Barcelonafestivalen blev offentligt har hundratals kollegor, medier och vänner till Emanuelsson gratulerat den svenske reportern, framför allt i Latinamerika och särskilt från Colombia.

– Dick har genomlevt imponerande och riskfyllda ögonblick för att hans läsare ska kunna tolka rösterna som man har försökt att tysta. Vi har sett honom på en mulåsna eller till fots med sin journalistryggsäck, genomkorsande Colombias geografi i ogästvänlig djungel med målet att intervjua gerillakommendanter hos FARC eller ELN. Vi har sett honom på de mest otänkbara platser men alltid tillsammans med de enkla människorna och folkliga kämpar, skrev den colombianske reportern Allende La Paz i en hyllningskrönika.

Hans landsman Alberto Acevedo, före detta chefredaktör för den colombianska veckotidningen Voz, är lika glad över Emanuelssons pris:

– Käre Dick, i morse fick jag beskedet att du hade fått Barcelonafestivalens journalistpris om mänskliga rättigheter. Det är ett rättvist och förtjänstfullt erkännande av ditt journalistiska arbete. Ditt eget liv är en som en film av känslor, fyllt av risker, äventyr, tillfredsställelse, vardagliga möten med människors kamp och strid från varje land i Latinamerika. Jag skickar en stor kram med gratulationer för detta erkännande.


Symbolisk ”skyddsväst”


Emanuelsson är mycket glad över priset som han av ekonomiska skäl inte personligen kunde ta emot i Barcelona i fredags. Men han säger att priset är en slags symbolisk ”skyddsväst” för att kunna fortsätta att i reportage skildra de latinamerikanska folkens kamp för en bättre framtid.

domingo, 9 de noviembre de 2014

Marx habla sobre los 25 años de la Caída del Muro de Berlín. ¡No pierda su carta a los trabajadores del Mundo!

Marx en su lugar en Chemnitz, siempre el "optimista histórico". Los reaccionarios celebran hoy su show mediático pero mañana lunes, veremos otras manifestaciones y confrontaciones de trabajadores que luchan por su puesto de trabajo, su casa o apartamento que confirma que Marx no esta "mal parado" sino sigue más vigente que nunca.




Marx habla sobre los 25 años de la Caida del Muro de Berlin

Por Marcelo Colussi (especial para ARGENPRESS.info)

No puedo dar los detalles precisos, sino simplemente hacer saber que recibí esta carta. Con mi pobre alemán me permití hacer la traducción, y como creo que esto es muy importante, hago circular el texto de marras en su versión española.

---------------------------------------------------
 
La Carta de Marx:
Trabajadores del mundo:

Las fuerzas de la derecha internacional festejan alborozadas estos 25 años de la Caída del Muro de Berlín. Pero se equivocan. ¿Qué festejan en realidad? ¿El fin del socialismo?

La historia, contrariamente a como dijo ese apologista del sistema de apellido Fukuyama hace algunos años atrás, no ha terminado. ¿De dónde saldría tamaño disparate? La historia continúa su paso sin que sepamos hacia dónde va. Hoy, sin temor a equivocarnos, dadas las características que ha tomado el sistema capitalista internacional, perfectamente podría estar dirigiéndose hacia la aniquilación de la especie humana, dado el afán de lucro imparable que lo alimenta, y que bien podría llevar al holocausto termonuclear de activarse todas las armas de destrucción masiva que existen sobre la faz del planeta. O también, dado ese afán insaciable de obtención de ganancia que no puede eliminar, a la destrucción del planeta por el consumo irracional que se está llevando a cabo.

Las fuerzas de la derecha cantan victoriosas su supuesto triunfo, pero en realidad no hay ningún triunfo. Como escribí alguna vez en mis años mozos, siendo discípulo del Profesor Hegel: el amo tiembla aterrorizado delante del esclavo porque sabe que inexorablemente tiene sus días contados.

¿Qué quise decir en su momento con esta frase, algo enigmática quizá, antes de ponerme a estudiar economía política para luego redactar el Tomo I de El Capital? Pues no es nada complicado: aparentemente el sistema capitalista “triunfó” de manera inexorable sobre las experiencias socialistas que se estaban construyendo, siendo la demostración palpable de ello la caída de este muro de la que ahora se cumplen 25 años. Supuestamente, según la fanfarria con que esa derecha presenta las cosas, la misma población alemana del este, “sojuzgada” por el yugo socialista, habría derrumbado el tal muro para “liberarse” y acceder a las bondades del capitalismo. ¡Pamplinas! Puras pamplinas, estupideces con que los actuales medios masivos de comunicación presentan las cosas.

En realidad lo que esta derecha, por ahora ganadora, festeja es que el Amo, para tomar la metáfora hegeliana (léase: la clase capitalista) alejó por un tiempo el fantasma que la persigue (la clase trabajadora y la posibilidad que alguna vez la misma se organice, abra los ojos y la expropie, tal como pasó varias veces durante el siglo XX, en Rusia, en China, en Cuba). Es decir: la clase por ahora dominante (industriales, banqueros, terratenientes) sabe que está sentada sobre un barril de pólvora; sabe que los trabajadores del mundo (obreros industriales urbanos –que fue lo que yo más estudié en su momento–, campesinos, trabajadores explotados de toda índole, sub-ocupados y desocupados –lo que yo en otro tiempo llamé Lumpenproletariät, es decir: población excluida y marginalizada) en algún momento van a explotar.

La historia de la humanidad, y también la historia del capitalismo, se los muestra. Las clases oprimidas aguantan (porque no tienen otra alternativa, porque están sojuzgadas, reprimidas brutalmente a veces, manipuladas en otras ocasiones). Aguantan hasta que, llegado a un punto de la acumulación de contradicciones, estalla un período de violencia revolucionaria, transformándose las relaciones de poder, pasando la propiedad de los medios de producción de una clase a otra. Esto la derecha lo sabe. Sabe muy claramente que la propiedad privada de esos medios es un saqueo legalizado; sabe con precisión milimétrica que no puede dejar ni por un segundo de cuidar esa propiedad, asentado en una explotación inmisericorde. Sabe que si se descuida, si deja de proteger a capa y espada sus privilegios, las grandes mayorías excluidas se levantan. Por eso, día a día, minuto a minuto, no dejan de controlar y evitar que los trabajadores se organicen, piensen, conozcan la verdadera realidad. Por eso los embrutecen con dádivas: es decir, el viejo pan y circo de los romanos.

Pero esa derecha sabe que el barril de pólvora sobre el que está sentada puede explotar, lo cual significaría perder sus privilegios de clase. De hecho, eso ya sucedió varias veces el siglo pasado. Por eso mismo, ante el retroceso que sufrió el primer Estado obrero del mundo, la llamada Unión de Repúblicas Socialistas Soviéticas, las fuerzas de la derecha cantaron victoria, mostrando el derribamiento del Muro de Berlín como la caída de las ideas socialistas. Dicho de otra manera: como están tan aterrorizados con la posibilidad que los trabajadores reaccionen alguna vez, se permitieron mostrar ese incidente como el fracaso inexorable de las ideas socialistas. Pero ello no es sino una demostración del pavor que sienten a ser expropiados. De ahí que lo presenten como un triunfo apoteósico y que cierra de una vez la historia.

No hay dudas que con la involución que sufrieron las primeras experiencias socialistas del mundo (la Unión Soviética se desintegró, China se abrió al mercado capitalista, Cuba quedó flotando en el aire como pudo), el capitalismo internacional avanzó groseramente sobre las conquistas de los trabajadores obtenidas a fuerza de sacrificio en décadas y décadas de lucha. Por eso ahora ese sistema, que se autopresenta como ganador y única salida posible, se permite explotar más aún que hace un siglo atrás. Hoy día se perdieron conquistas sindicales, se hacen contratos sin prestaciones laborales, no se respeta la jornada laboral de ocho horas, se expolia sin la menor pudicia y se entroniza la figura del “ganador”.

No hay dudas, para tratar de concluir la referida cita que hice más arriba, que el sistema sabe que ya le va a llegar el turno, que su cabeza, igual que la del monarca francés en 1789, rodará por el polvo. Por eso festeja este triunfo parcial –que, sin dudas, hizo retroceder mucho al campo popular en estos últimos años– como un triunfo absoluto, queriendo presentar las cosas como que con el Muro de Berlín derribado terminó la explotación, y por tanto el ideal revolucionario socialista de transformación social.

Pero los trabajadores del mundo siguen siendo explotados, más que antes incluso, apaleados, reprimidos. ¿Por qué no habrían de reaccionar? Tal vez hoy día, hay que reconocerlo, los partidos comunistas están un tanto despistados. Mis ideas –que, en realidad, no son mías, sino producto de una reflexión científica (¡no digan “marxismo” sino materialismo histórico!)– se han querido presentar como anticuadas, fracasadas, “pasadas de moda”. Nada más contrario a la verdad.

Mientras siga la explotación en el mundo (y esa es la esencia del sistema capitalista) habrá quien proteste, quien alce la voz, quien busque organizarse para cambiar la situación. Que hoy día esa organización y los programas políticos al respecto estén golpeados, es una cosa. Pero pretender que se esfumaron, que los explotados quedarán contentos y felices con su condición de tales, que las injusticias cesaron porque el sistema ganó esta batalla, es un craso error.

No hay que olvidar que el capitalismo, como proyecto económico-político, comenzó a surgir en los siglos XII y XIII, allá en la Liga de Hansen, y demoró varias centurias hasta poder tomar mayoría de edad constituyéndose en sistema dominante, casi a fines del siglo XVIII, tanto en Francia e Inglaterra como en los nacientes Estados Unidos de América. Las experiencias socialistas no tienen ni 100 años de vida. ¡No olvidarlo! Cantar victoria porque se ganó una batalla es de mal guerrero. Lo único que demuestra es que sí, efectivamente, ese Amo tiembla porque sabe que ya le va a llegar su guillotina…, aunque en este momento se sienta ganador.

Los 25 años que ahora se pretenden festejar no son sino una demostración que el sistema capitalista no tiene salida. Se festeja el triunfo de la explotación y la injusticia. Si el sistema tuviera “responsabilidad social empresarial”, como parece que ahora se puso de moda decir, debería echarse a llorar por el descalabro absoluto que ha creado. Para decirlo sólo con dos ejemplos, lapidarios y terminantes por cierto: en estos momentos –créanme que sigo muy de cerca estos acontecimientos y estoy perfectamente informado– la humanidad produce un 45% más de los alimentos necesarios para nutrir a los 7.300 millones de almas que pueblan el mundo, y vergonzosamente la principal causa de muerte sigue siendo nada más y nada menos que ¡el hambre! ¡Infame!, no caben dudas. Y para terminar: la principal actividad de la especie humana, la que más ganancias genera desde el punto de vista capitalista, la vanguardia de la ciencia y de la técnica es la producción de armamentos. Es decir: la defensa a muerte de los privilegios de algunos. ¡Más patético todavía!

Por tanto, camaradas, los insto a que no nos dejemos confundir por estos cantos de sirena: la derecha no festeja un triunfo sino que sigue estando en guerra, y con miedo, porque sabe que los trabajadores, tarde o temprano, reaccionaremos.

Hoy, como hace un siglo y medio, la consigna no es lamentarse por la paliza recibida recientemente ni quedarse embobados viendo la televisión. Sigue siendo como escribí con Federico en 1848: “No hay nada que perder más que las cadenas. Por tanto: ¡uníos!”