martes, 24 de abril de 2007

Uribes hårdaste kritiker i kongressen utsatt för polisrazzia

7592 tecken
Några steg kvar till fascism i Colombia

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 070424 /Inte ens vecka har gått sedan senator Gustavo Petro anklagade det politiska etablissemanget i Colombia för att ligga bakom det paramilitära monstret i länet Antioquia och i dag, tisdag eftermiddag, utsattes senatorn för en razzia i sitt kontor i självaste kongressbyggnaden, i det som utgör den lagstiftande församlingens oantastliga högborg i Colombia.

Just nu pågår en febril aktivitet i Colombia och oppositionen är skakad, även om den kanske inte är överraskad av händelseutvecklingen. Carlos Gaviria, ordförande och presidentkandidat för det breda vänsterpartiet Polo Democratico Alternativo (PDA) säger i ett uttalande att han kommer kräva av la Procuraduria, landets motsvarighet till Justitiekanslern, att denne utreder om landets DAS-chef, Andrés Peñate, den hemliga politiska polisen som är direkt underställd president Alvaro Uribe, har utfört spionage mot oppositionens kongressledamöter.

Bakgrunden är ett uttalande av Uribe i torsdags förra veckan där han hävdade att han förfogade över hemliga underrättelseuppgifter om att oppositionen ska ha agerat mot nationens intresse när vissa kongressledamöter haft samtal med olika representanter från USA i teman som frihandelsavtalet TLC.

Familjen Uribe paramilitarism

Senator Petro gick under tre timmars föredragning förra tisdagen detaljerat igenom anklagelser om att familjen Uribe, och framför allt presidentens bror Santiago Uribe, skulle vara inblandad i paramilitära aktiviteter och till och med mord på sina gårdar i länet Antioquia. Offer skulle vara såväl bönder som gerillamän. Föredragningen skakade Uriberegimen som hade förberett sig politiskt under en hel månad, enligt dagstidningen El Tiempo, för att slå tillbaka mot Petro.

Men det var en politisk missräkning av stora mått. Mitt under den chilenske presidenten Michel Bachelets statsbesök i Colombia förra veckan tvingades Uribe ut på arenan för att försvara sig. Men det blev en halvhjärtad insats i den presskonferens där reportrarna hade valts ut selektivt av presidentpalatsets presschef.

Al Gore skyr Uribe som pesten

Uribe har under den senaste veckan fortsatt att drabbas av motgångar. Demokraternas förre presidentkandidat i valet 2000, Al Gore, var kanske den största chocken. Han vägrade till och med att sitta i samma lokal som Uribe när näringslivstidskriften PODER (Colombia) arrangerade en miljökonferens i fredags i Miami. Gore tackade nej att medverka, vilket chockade den colombianska proamerikanska oligarkin i Bogota.

För Uribe är all opposition ”civilklädda gerillasoldater”. Den som inte är med mig är emot mig, den klassiska tesen för radarparet Bush&Uribe. Uribe insinuerade att han har fyra miljoner ”informatörer” som ingår i ett jättelikt nätverk av colombianer direkt underställda armén eller den lokala polisen. Vad vi åser i landet är en militarisering av en polisstat med fascistiska tendenser. Nätverket, ”Red de Cooperantes e informantes” hade, när Uribe tillträdde som president 2002, som målsättning att rekrytera en miljon ”Sapos”, tjallare, som de också kallas av folk i gemen.

Och när nu den politiska oppositionens främste kritiker av Uribes “demokratiska säkerhetspolitik”, liktydigt med fullt krig mot FARC-gerillan och en intern militarisering av det colombianska samhället, Gustavo Petros kontor mitt i kongressbyggnaden utsätts för en razzia av en poliskapten, är det många som drar efter andan och menar att det bara återstår några steg kvar till fascism i Colombia.

Motivet till razzian

’Dagstidningen El Tiempo, ägd av vicepresidentens Santos’ familj, uppgav på tisdagseftermiddagen, att enligt Petro, hade den kvinnliga åklagaren Claudia Maritza Vega Merchán gett order om razzian i kongressen. I Petros kontor återfinns ett jättelikt utredningsmaterial som sammanfattningsvis omfattar två tusen (2000) personer enbart i länet Antioquia som är inblandade på ett eller annat sätt i paramilitära aktiviteter. Och det handlar om personer i de högsta samhällsklasserna.

Men på Petros kontor finns det med all sannolikhet också anteckningar, kartotek över viktiga vittnen som, för att inte mördas, vill vara anonyma. Många misstänker att razzian var ute efter detta kartotek av Petros ”informatörer”. Razzian kan också ses som en varning till dem som tänkt att tipsa den orädde senatorn om uppgifter som kan leda till att personer inom den colombianska politiska eller ekonomiska eliten granskas närmare för sina paramilitära aktiviteter.

Inrikesminister Carlos Holguin hävdade för sin del att det handlade om ett ”övergrepp” men att det är riksåklagarens sak att förklara den anmärkningsvärda händelsen. Men Holguin uppgav också att ”polisbesöket” var en ”juridisk inspektion” och att det handlade om att söka efter kopior av dokument som senator Petro förfogade över sedan tre år.

Riksåklagaren Mario Iguarán sa å sin sida att han inte hade gett order om någon ”juridisk inspektion” eller husrannsakan-razzia av Petros kontor och var lika överraskad som den allmänna opinionen.

– Om den där åklagaren ville ha dessa dokument, varför bad hon mig inte personligen? Jag är inte alls övertygad om den förklaringen, sa Petro i en kommentar.

Före detta gerillasoldat

Gustavo Petro är en kompromisslös kritiker av Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik” och även den statliga terrorismen som utövats sedan decennier i Colombia. Petro tillhörde M19-gerillan men säger att han var en mycket dålig skytt. M19 lade ner vapnen och omvandlades till en politisk rörelse 1990-91 och fick stort inflytande över utarbetandet av den nya grundlagen som antogs 1992 av de ledamöter som valts till den konstituerande församlingen den 9 december 1990.

Samma dag attackerade mirageplan och tusentals infanterisoldater FARC-gerillans centrala bas i bergen söder om Bogota. Attacken bröt det fredsavtal som existerat sedan maj 1984 då ”Avtal om Eldupphör i La Uribe” som ingicks mellan FARC och den konservativa president Belisario Betancourts regering. Den liberale presidenten Cesar Gaviria, som valts 1990 till president, gav order om att bryta fredsavtalet och attackera FARC-gerillan och trodde att det skulle bli en promenadseger för armén. Men striderna pågick i tre månader och blev inledningen till ytterligare tio års krig som skördade över 100.000 offer på bägge sidor. FARC-gerillan som 1990 förfogade över uppskattningsvis 40 militära fronter, hade, när fredsamtal med Pastranaregeringen inleddes 1999, över 60 fronter och cirka 20 000 väl beväpnade gerillasoldater.

Mordhotad

Gustavo Petros kritik är inte ofarlig eftersom han drar upp bakgrunden till den paramilitära maffiastaten som vuxit fram det senaste decenniet i Colombia. Länsguvernörer, kongresspolitiker och ett hundratal av Uribes närmaste män sitter antingen fängslade eller så står de på tur att förhöras av åklagarämbetet eller den Högsta domstolen som till Uribes förvåning och besvikelse har tagit på sig flera uppgifter som det paramilitärt infiltrerade åklagarämbetet egentligen skulle ha utfört.

Justitiekanslern har den senaste månaden offentligt sagt att mordplanerna mot senator Petro blir allt konkretare och har krävt att hans personliga livvaktsskydd måste förstärkas. Petro själv påstår att en pensionerad arméöverste är den som i sällskap av en grupp professionella mördare har utarbetat de konkreta mordplanerna mot senatorn.

Att dessa mordplaner nu dessutom kombineras med en polisiär razzia på Petros arbetsrum i kongressen, måste ses som en allvarlig väckarklocka, både för Petro som för tillståndet i den colombianska nationen.

Chiquita dömdes för mutor till tulltjänstemän inblandade i vapensmuggling till paramilitärerna i Colombia


Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-0424 / I oktober 2001 bötfälldes Chiquita med 100 000 dollar av USA-myndigheterna. Brottet var mutor till höga tulltjänstemän i Colombia. Målet var att förlänga kontrollen och licensen av hamnen i staden Turbo, där paramilitärernas vapen lossades på Chiquitas hamnanläggning.

Företagets lokale vd hade fyra år innan, 1997, sammanstrålat med paramilitärernas (AUC) ledare Carlos Castaño. Från det året inleddes Chiquitas finansiering av AUC, skriver det ansedda veckomagasinet Semana.

Colombias riksåklagare kommer nu att ta upp fallet med vapenlasten till ny rättslig prövning och begär Chiquitas ansvariga direktörer i USA utlämnade till Colombia.

Under rubriken “Chiquita Brands brott i Colombia” [1] redogör Edgar Páez M. nationell ledare för Coca Colaarbetarnas fackförbund Sintrainal om hur 3.000 strejkande bananarbetare hos United Fruit Co 1928 massakrerades av den colombianska armén. I dag heter samma företag Chiquita Brands International och spelar samma oskuld i sin verksamhet som 1928 då general Carlos Cortés Vargas slaktade tusentals män, kvinnor och barn för att kväsa generalstrejken på Cienagas bananplantager.

Páez refererar till Chiquitas finansiering av de paramilitära grupperna i AUC med 1,7 miljoner dollar. Han går tillbaka i tiden fram till oktober 2001, bara nio månader efter att fackföreningsledaren för bananarbetarna i Ciénaga, den 24 januari 2001, hade mördats mitt under avtalsförhandlingar med Chiquita och andra plantageägare i Ciénaga.

”I oktober 2001 bötfälldes Chiquita Brands av USA-myndigheterna med 100.000 dollar för att ha mutat anställda på DIAN (Colombias Nationella Enhet för Skatt och Tull). Motivet var att få licens för att driva tull och hamnverksamheten i staden Turbo i regionen Urabá. I Colombia lades fallet till handlingarna”, relaterade Páez och tillade:

”Impunidad Total”, total straffrihet.

Tribunal mot Chiquita

Ledaren för det fackförbund som har begravt tio fackligt aktiva och ledare, offer för ett antifackligt multinationellt företag, fortsätter sin uppgörelse med Chiquita och uppger att ”Folkens Permanenta Tribunal”, en organisation bestående av ett stort antal internationella jurister från hela världen i samarbete med det ”Sociala observatoriet för transnationella företag, megaprojekt och mänskliga rätigheter i Colombia”, inledde en rannsakningsprocess av Chiquita Brands för ”brottet att finansiera terroristgrupper och vapenhandel med de paramilitära grupperna i Colombia som mål. Tribunalens dom slår fast följande:

“I fallet med det transnationella Chiquita Brands är förhållandet mellan företaget och paramilitarismen mer än uppenbar eftersom bevis presenterades som visar att nämnda företag har bidragit med ansedda finansiella bidrag till de paramilitära grupperna. Företaget transporterade också år 2001 3000 gevär AK47:or och fem miljoner projektiler med de paramilitära grupperna i Cordoba och Urabá som mål, grupper som är ansvariga för tusentals fruktansvärda brott i nämnda regioner. Enligt anklagelserna har ingen brottsprocess utförd av myndigheterna gett något resultat, varvid dessa brott har förpassats till en total straffrihet. I stället förhåller det sig tvärtom; den som uppmärksammar dessa brott ställs i stället inför rätta, förvandlad från anklagande till anklagad. I sammanfattning; arbetsterrorn, med tvång införd i Colombia av staten och de multinationella bolagen, kombinerar, för att nå sina mål, legala och illegala strategier”.

Möte Chiquita-paramilitärer

I en redaktionell text [2] i det ansedda veckomagasinet Semana (kan jämföras med Veckans Affärer) den 17 mars 2007 och under rubriken ”Banana ‘para-republic’”, skriver författarna att ”förbindelserna mellan Chiquita och de paramilitära dödsskvadronerna gick mycket längre än att betala en beskyddaravgift”.

Semana nämner att AUC-ledaren Carlos Castaño sammanstrålade redan 1997 med direktören för Banadex, Chiquitas dotterbolag i Colombia. Från den dagen 1997 och fram till februari 2004, utfärdade Chiquita Brands över ett hundra checker till ett sammanlagt belopp av 1,7 miljoner dollar till AUC.

”Den 7 november 2001 blev Banadex ansvarig för att ha lossat och under fyra dagar ha lagrat 3.400 AK-47:or och fyra miljoner kulor kaliber 7,65”.

Enligt Semana var den blodbesudlade paramilitäre ledaren euforisk och han säger själv att han gjorde ett ”praktmål”. Vapenlasten utgjorde en avgörande händelse rent militärt för paramilitärerna.

Chiquitas mutor

”Dessa händelser ägde rum i den specialtullzon som under åratal låg under kontroll av Banadex och som den kontrollerade tack vare de mutor det (företaget, reds anm.) hade betalat till DIAN”, skriver Semana som tillägger att dessa händelser bekräftats tack vare den process som inleddes på USA:s justitieministerium. Även USA-journalisten Mike Gallhager och den colombianske reportern Ignacio Gomez har bidragit till avslöjandena om Chiquitas inblandning i vapenhandeln.

Chiquita hävdar att företaget samarbetade med de colombianska myndigheterna och att fallet arkiverades och ingen från företaget dömdes för vapenhandeln. Men i ett dokument från OEA (Amerikanska Staternas Organisation), som Semana citerar, beskrivs Turbos hamn som ett mysterium:

”Lossningen av vapen och ammunition utfördes av ett transportföretag kallat Banadex S.A.”.

Semana tillägger: ”I en annan del (av dokumentet) pekar de på att vad som skedde i Turbo var ett mysterium. Journalistiska undersökningar som baserats på rapporter från DIAN framgår hur Banadex använde specialkranar och lastningsverktyg med hög lastkapacitet som inte hade varit nödvändiga om lasten bara skulle ha varit plastbollar. Det berättas också hur de nio containrarna med vapen och ammunition stod fyra dagar på kajen och väntade på lastbilarna som skulle föra dem till Carlos Castaño”.

Semana kontaktade Chiquita Brands i Cincinnati för kommentarer men fick bara ett allmänt pressmeddelande som svar.

Varför AUC och inte militären?

”Men det finns tillräckligt med bevis som visar att detta företag gick mycket längre i sitt förhållande till paramilitärerna (…) Till exempel, i landet har många företag med stor finansiell kapacitet avsatt mark för att på denna sätta upp en polisstation eller militär garnison. Med andra ord; Chiquita hade andra alternativ än att alliera sig med brottslingar. Men det gjorde det inte”.

Det är samma påstående som Colombias förre riksåklagare Alfonso Gómez Méndez som sa: "Frågan är varför företaget inte överlämnade dessa pengar (1,7 miljoner dollar) till de colombianska väpnade styrkorna i stället för de irreguljära grupperna".

Och vi fortsätter med Semanas omfattande reportage den 17 mars:

”Under perioden som Chiquita finansierade AUC, utförde denna grupp tusentals mord i området (Urabá och Ciénaga) och många av deras offer var de bananarbetare som det multinationella bolaget påstådde sig försvara.”

Och som ett dråpslag mot den “colombianska rättstaten avslutar Semana sitt reportage med orden:

”Man kan inte bli annat än besviken för i detta fall har rättvisan agerat från utlandet. Här finns bara våld och korruption kvar”.

Chiquitas vd:ar begärs utlämnade

Colombias riksåklagare Mario Iguarán uppgav efter avslöjandena att Chiquita hade finansierat AUC att han kommer begära de ansvariga inom Chiquita i USA utlämnade till Colombia.

– De bör rannsakas i Colombia, inte bara för betalningen av en utpressning utan för transporter och lagring av en vapenlast av tre tusen AK47-gevär och miljoner kulor kaliber 7,65 som överlämnades till Carlos Castaño, uppgav Iguarán [3] till radiostationen RCN i Bogota.

Riksåklagaren förklarade att fallet med vapenlasten redan har undersökts och tre tulltjänstemän dömdes för att ha underlättat smugglingen. Men det nya är att nu, när Chiquita har avslöjats, kommer fallet i en annan dager.

[1] http://www.sinaltrainal.org/Textos/chiquitabrands.htm
[2] http://www.semana.com/wf_InfoArticulo.aspx?idArt=101602
[3] Colombia pedirá extradición de funcionarios de Chiquita
, 21/03/2007, av Terra/AP
http://www.terra.com/noticias/articulo/html/act775072.htm

EU inför nya importregler för bananer

(BOGOTA 2000-12-20) EU beslutade i tisdags att införa nya importregler som ska gälla tillfälligt fr.o.m. 1 april 2001–2006. De nya reglerna har kritiserats starkt av Latinamerika, med undantag för Ecuador, som drabbas hårt av reglerna. De som favoriseras är EU-ländernas forna kolonier i Afrika, Karibien och Oceanien, ACP. Endast Storbritannien röstade emot i Ministerrådet.

ACP-länderna slipper betala en avgift på 300 euros (270 dollar) per ton bananer för en första importkvot på 850.000 ton. Denna kvot är öppen för alla producenter, tidigare gällde den bara för ACP-länderna vilka nu favoriseras.

Ministerrådet beslutade även att tillföra två importkontigenter till som uppgår till 2,2 miljoner ton samt 350.000 ton bananer. Här betalar producenterna 75 euros (68 dollar) per ton.

Latinamerika förlorar

Enligt latinamerikanska ekonomer kommer de nya importreglerna att betyda ekonomiska förluster i storleksordningen 500 miljoner dollar per år och en ökning av arbetslösheten i regioner med stor produktion av bananer. I Colombias fall kommer framför allt Magdalenalänet att drabbas hårt eftersom produktiviteten inte är lika hög som i bananregionen Urabá.

Däremot är de ecuadorianska producenterna nöjda. Enligt Enrique Gómez, det Nationella Bananrådets ordförande, stöder Ecuador beslutet under villkor att det är en tillfällig övergångslösning.

– Det gamla kvotsystemet drabbade den ecuadorianska produkten hårt eftersom den bara tillät en export till EU-området på 26 procent av den totala importen, sa Enrique Gómez till dagstidningen El Tiempo, Bogota. Samtidigt hade han förståelse för att länder som Costa Rica, Colombia, Panama, Honduras, El Salvador och de transnationella bananbolagen inte är tillfredsställda med beslutet.

DOLE säger upp kontrakt

I Colombia, där de senaste arbetslöshetssiffrorna på 20 procent bekräftar den ekonomiska krisen, är oron stor bland bananproducenterna. Enligt den kvinnliga ministern för utrikeshandeln, Marta Lucía Ramírez, kommer omkring 100.000 arbetstillfällen att direkt eller indirekt att drabbas av de nya reglerna. Colombia producerar bananer på 40.000 hektar.

Enligt Eduardo Díaz Granados, ordföranden för bananproducenterna i länet Magdalena, kommer det nya systemet att slå hårt mot utvecklingen i länet. Storbolag som det USA-ägda DOLE beslutade nyligen att säga upp årslånga kontrakt och ersätta dem med tremånaders kontrakt.

Den sociala situationen i Magdalena är kritisk. Tusentals bananarbetare är redan i dag arbetslösa. Den väpnade konflikten har intensifierats mellan gerillan och armén. De paramilitära dödsskvadronerna härjar i bananregionerna. Nyligen mördades ett 60-tal fiskare i en av de värsta massakrerna under det senaste decenniet. Hundratals bananarbetare har under 1990-talet mördats i blodiga massakrer.

De nya reglerna underlättar därför inte situationen i dessa delar av Colombia.

Dick Emanuelsson

FAKTA (2000): Dessa länder exporterar bananer

Bananen kommer ursprungligen från Indien men produceras i dag över en stor del av den tropiska världen. Denna välgörande och nyttiga frukt toppar också listan över de mest sålda tropiska frukterna på den internationella marknaden.

Men bananen som är en exportvara är framför allt ett komplement till de olika ländernas egna livsmedel. Så sker t.ex. i den största bananproducenten i världen, Brasilien och den näst största, Indien.

Enligt FN:s kommission för jordbruk och livsmedel producerades 1990 i världen 70 miljoner ton bananer varav endast tio miljoner exporterades. Dessa siffror ger en fingervisning mellan förhållandet av den interna konsumtionen och exportmarknaden.

De exporterade länderna är följande:

Amerikanska kontinenten:

Ecuador, Costa Rica, Panamá, Honduras, Colombia, Guatemala, och i mindre skala Nicaragua och Mexiko.

Med undantag för Ecuador och Mexiko ingår de resterande länderna i producentländernas förening ”Union de Países Exportadores de Banano”, UPEB. Dess produktion är i Latinamerika karaktäriseras av de transnationella bolagens kapital som investerats i dessa länder. Därav uttrycket i folkmun ”Banandollarns område”.

Afrika, Karibien och Stilla Havet:

Elfenbenskusten, Kamerun, Somalia, Jamaica, Santa Lucia, San Vicente och Dominica. Dessa länders produktion är helt och hållet inriktade på Europa som också skyddas av den gamla kolonialkontinenten genom avtalen i Lome och Rom. Dessa avtal reglerar ansvaret mellan de gamla kolonialmakterna och de forna kolonierna när dessa frigör sig från de gamla herrarna.

Bananproducerande länder inom och utom EG:

Frankrike: Martinica, Guadalope. Spanien: Kanarieöarna. Portugal: Madeira. Grekland: Kreta.

Eftersom dessa länder betraktas som territorium till medlemsstater inom EG betraktas också produktionen av bananer som EG-produktion och har företräde och är befriade från tullavgifter.

De viktigaste importörerna av bananer i världen utgörs av Canada, USA, Europa och Japan.

Dick Emanuelsson

Bananfacket möter våld och luriga arbetsgivare i Colombia

Chiquita smickrar facket men inför individuell kollektivpakt för att neutralisera det.

(CIENAGA 2000-11-20) – De behandlar oss som boskap.
Blicken från trebarnsmamman Filomena Montesino blir för ett ögonblick mer eller mindre stålhård. Hon beskriver hur de 74 bananarbetarna transporteras klockan 6 varje morgon när de transporteras från staden Ciénaga de tio kilometrarna till bananplantagen på ett jättesläp.

”De” är det multinationella bananbolaget Chiquita. I staden Ciénaga har det en särskilt dålig klang. 1928 hette det United Fruít Co och var lika mäktigt som den forna spanska koloniala guvernören.

Det året öppnade den konservativa armen eld mot obeväpnade bananarbetare och deras familjer. Mer än tre tusen män, kvinnor och barn dukade under. Deras brott? Bildat en fackförening och med bibeln i hand krävt några pesos mer i lön.

Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år blivit massakrerat av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Sierra Nevada.

Händelserna detta år gav upphov till den världsberömda boken ”Hundra år av ensamhet” och gav nobelpriset i litteratur till Gabriel Garcia Marquez 1972.

Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år varit bannlyst och avskytt av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Andernas Sierra Nevada.

Pesticider över frukosten

När jag träffar Filomena har temperaturen nått nära 40 grader. Massor av otroligt färgrika fjärilar är som galna när de flyger från den ena blomman till den andra. Halmeterlånga leguaner kilar snabbt över grusvägen. Kolobrier surrar likt stora getingar. Idyllen är ett faktum. Solen står i zenit och jag har svårt att föreställa mig hur det är möjligt att arbeta i denna bokstavliga men vackra bastu.

– Fjärilarna finns inte ute på plantagen utan söker sig till paketeringen där bolaget inte besprutar med pesticider, fortsätter Filomena. Ute bland bananerna ör de och de andra djuren och ogräset.

Chiquita har som regel att stoppa allt arbete under 24 timmar efter man besprutat plantagen. Men eftersom Chiquita i de flesta fall arrenderar ut plantagen till någon colombian, upphör också företagets ansvar, vilket Filomena och hennes arbetskamrat Amarylis Cera bekräftar.

– Här arbetade vi tidigare två timmar efter besprutningen. Men vi gjorde en petition till företaget och facket där vi krävde att allt arbete skulle upphöra samma dag som besprutningen ägde rum. Och så blev det, uppger Amarylis.

Kvinnorna börjar sedan berätta om hur barn fötts med jätteskallar, hur andra fötts utan ögon, fingrar eller deformerade kroppar. Det florerar också historier om hur läkarna på sjukhuset i Ciénaga stängde av kuvöserna för åtta nyfödda barn med deformeringar när strömmen gick nyligen, allt för att dölja de obeskrivliga konsekvenserna av pesticiderna.

– Förut kunde vi sitta och äta frukost när flygplanet plötsligt dök upp och sprutade ut sina gifter över oss. De tog ingen som helst notis om oss arbetare, berättar Filomena.

Maktlösa och arbetsskadade

Men hon och hennes kamrater menar att det mesta trots allt har förbättrats. Men de är inte nöjda med facket, som de menar är för njugga mot plantageägarna. Amarylis och Julio har bägge skadats i arbetet men trots flera års tvister finns ingen lösning i sikte.

Amarylis är ett typiskt offer för de arbetsskadade. I paketeringen arbetar de flesta kvinnorna medan männen befinner sig ute på plantagen och hugger ner bananstockarna eller sätter plastpåsar på dem som skydd. Att skjuta på de 20 kilo tunga bananlådorna dag efter dag kostar på handlederna. Därför opererades hon för ett år sedan. Men efter att läkaren tagit bort gipset beordrade han henne att börja arbeta samma dag, med ett fatalt resultat.

– Nu, säger hon visar upp ärren efter operationen, påstår de att det inte längre handlar om en arbetsskada.

Hennes arbetskamrat Julio Martinez berättar om samma sak. För sex är sedan lyfte han en 50-kilossäck snett och fick skador på flera kotor i ryggen

– Jag kan inte ens lyfta en 10-kilossäck i dag. De vill operera mig men då kommer jag att hamna i rullstol resten av livet.

Läkaren föreslog att han skulle omplaceras som väktare eller något liknande. Men plantageägaren vägrade. Den lokala försäkringskassan vägrar att betrakta ryggskadan som en arbetsskada, trots att det skedde i arbetet och trots att Julio betalat sin socialförsäkring under 27 års arbete.

Massaker efter massaker

Tillsammans med fackets ordförande och kassör, Jose Guette och Robinson Olivero åker jag till nästa bananplantage. På vägen passerar vi förbi plantagen La Varela. För en månad sedan mördades fyra medlemmar i facket på plantagen. 1996, då jag gjorde ett reportage för en fackförbundstidning intervjuade jag flera av dem. De 42 arbetarna hade en dag plötsligt stått utan arbete när ägaren tog ut pengarna från banken och begav sig till Bogota. 200 människor beslutade sig ör att med fackets hjälp bilda ett kooperativ där de själva bestämde om framtiden. För de paramilitära dödspatrullerna som opererar på vissa bananägares uppdrag, blev det för mycket. Kooperativet skulle kvävas i sin linda och därför mördades de fyra.

Våldet tillhör vardagen i Ciénaga. Innan jag flög från Bogota till Santa Marta tog jag kontakt med kontakterna i huvudstaden som rådde mig att inte genomföra reportaget. ”Inte ens vi vågar bege oss till Ciénaga”, sa en av fackledarna.

Tre dagar innan jag flög upp mördades ytterligare fem personer i Ciénaga på en av plantagerna. Men inte ens stadskärnan i Ciénaga, med sina 74.000 invånare, skonas från väldet. Närmare 150 tungt beväpnade paramilitärer trängde i augusti in och med en namnlista i handen plockades en efter en av tio personer ut ur sina hem under två timmars terror och sköts ihjäl av förövarna. Den natten blev ett 50-tal barn faderlösa. Varken polis eller militär dök upp.

– Den 13 december föra året mördades Sintrainagros generalsekreterare Cesar Herrera. han hade flytt från Urabaregionen där han hade mordhotats under hela 1990-talet. Han trodde att han skulle vara säkrare här, men mördarna finns också här, säger Jose Guette samtidigt som han tittar oroligt ut genom bilrutan.

Smutsigt krig

Vilka är då de som vill åt facket? frågar jag.

Bananarbetarnas ordförande tittar ner och vet att svaret på frågan kan betyda livet för honom. fackets profil har därför tonats ner kraftigt den senaste tiden.

– Här opererar både gerilla och paramilitärer. Det finns krafter som anklagar facket för att vara styrt av gerillan. Men det helt absurt eftersom vi är en helt legal organisation som valt att arbeta öppet i försvar av bananarbetarna. Inget annat, Anklagelsen är fatal för den innebär att vi blir utpekade som legitima militära mål.

Färden fortsätter under spänd tystnad tills vi anländer till Chiquitas högkvarter, en av de 13 plantager som det gigantiska bolaget har köpt upp under det senaste decenniet. Porten är låst och under tio sekunder verkar det som om vakten har gått på lunch. Men plötsligt kommer en svart kraftig väktare fram med geväret färdigt att användas. Jose berättar att vi är väntade men vakten är hypernervös och vill inte släppa in oss. ”Det är de order jag fått”, säger han nervöst och jag ser att jag inte är ensam om att svettas floder. Men i väktarens fall är det hans nerver som spökar.

Utser ”bästa arbetare”

Efter tio minuter släpps vi dock in. På plantagen ska Chiquitas bästa arbetare utses av de 13 plantager Chiquita äger i Ciénaga. Därefter ska de tävla i Urabaregionen där den bäste bananarbetaren med sin familj får en resa gratis under en vecka till den karibiska paradisön San Andres. Den förkrossande majoriteten av arbetarna har inte ens besökt staden Medellin.

”Bananolympiaden” ingår som en del i Chiquitas nya lansering som ett mönsterföretag.

– Under de åtta år jag arbetat i företaget utgör de två senaste åren en enorm förändring, säger Gustavo Gomez, personalansvarig för de 13 plantagerna, samtidigt som han själv servererar lunchen till oss. Grillat kött med den rotliknande frukten Yuca och ris smakar mycket bra. Under taket med korrigerad plåt ger skuggan och den lätta brisen oss en andhämtningspaus. Gomez utgör ett illustrativt exempel på Chiquitas nya profil; förstående och generositet mot de anställda som nu betraktas, som om det vore en Saf-manul, som Chiquitas medarbetare.

På Gomez luftkonditionerade kontor visar han företagets manual som arbetar efter fyra huvudregler:

1. Integritet; öppenhet, ärlighet och verksamhet enligt lagen.
2. Respekt; vi behandlar alla som lika.
3. Möjligheter; Vi erkänner de anställda efter deras bidrag för företagets framgångar.
4. Ansvar; Vi känner stolthet inför vårt arbete, produkter och vår kapacitet att tillfredställa våra klienter. Vi är ansvarsfulla inför de resurser de ställt till vårt förfogande för att på ett lämpligt sätt tillfredställa våra aktieägare.

Chiquitas imperium växer

Efter lunchen beger vi oss till paketeringen. Där betygsätts paketeringen och dess innehåll, 20 kilo bananer. De bananer som har fläckar drar ner betyget. När arbetarna slutligen samlas vid den öppna matsalen tar produktionschefen ordet och hälsar alla, inklusive Sintrainagos inbjudna, välkomna. Diplom för de bästa arbetarna delas ut med namnet inskrivet bredvid Chiquitas logotype i fyrfärg. Chefen talar ledigt och samtalstonen är ”vi i företaget”. Ceremonin avslutas med nationalsången.

Chiquita har i Ciénaga lagt under sig 80 procent av den bästa marken. I den andra betydelsefulla regionen för bananodling, Uraba, äger Chiquita 200 av de cirka 700 plantagerna.

Men företagets policy är inte i första hand att själv producera bananerna utan arrendera plantagerna till colombianer som dock tvingas sälja bananerna till Chiquita och det pris företaget sätter. Denna smått feodala struktur har redan mött motstånd av producenterna som tvingats skuldsätta sig och i många fall tvingats gå från plantagen när de inte längre kunnat betala skulderna till banken.

Chiquita kontrollerar även nästa led, distributionsnätet. Så även om de nationella och lokala producenterna skulle kunna saluföra sina bananer, är Chiquitas, Doles och de andra giganternas distributionsnät effektiva hinder för en egen distribution.

Chiquita och Carlos Gomez säger att de absolut inte har något emot bananfacket Sintrainagro. Gomez hävdar att han till och med föredrar att arbetarna är organiserade i facket för då är det lättare att förhandla. ”Fackets representanter kan både lagarna och de normer som gäller på arbetsmarknaden”, säger Gomez i en kommentar. De bägge fackledarna säger inget utan lyssnar bara på personalchefens ord.

Individuell kollektivpakt

Chiquitas inriktning är annars att arbetarnas på plantagerna ska ansluta sig till en ”kollektivpakt”. Men den är knappast kollektiv utan i högsta grad individuell.

– Arbetarna förhandlar individuellt med den lokala företagsledningen på plantagen. Hans lön bestäms av de kriterier som Chiquita har upprättat och som återfinns i instruktionerna. Men jag kan försäkra, att det inte finns en enda plantage i Ciénaga som har lika bra löne- och sociala förmåner som hos Chiquita, hävdar Gomez. Fackledarna från Sintrainagro protesterar inte men bekräftar å andra sidan heller inte.

Men när Chiquita inte längre har några fackföreningar mer att förhandla emot, är det då inte en smal sak att själv bestämma de villkor som företaget vill? undrar jag.

Men Gomez tror inte att så blir fallet.

Carlos Mendoza är ordförande för facket på en av de tre av 13 av Chiquitas plantager där Sintrainagro har lyckats organisera bananarbetarna.

– Nej, det råder inga större skillnader i lön eller sociala förmåner mellan de organiserade och de som ingår i Chiquitas Pacto Colectivo. Men, det finns naturligtvis en stor oro för den dag när företaget kanske stänger plantagen och lämnar Ciénaga, säger Mendoza.

Carlos Gomez är ändå förhoppningsfull för Cienagas framtid.

Både produktiviteten och vinsterna har ökat på alla våra plantager det senaste året trots handelskriget med bananer på den internationella arenan. Produktionskostnaderna har också minskat, berättar Gomez.

Och det kanske är där som Chiquita ser möjligheterna att flytta fram sina positioner till aktieägarnas fördel. Med kollektivpakten riskerar facket att neutraliseras och försvinna, befarar Guette och Oliveros. Till sin outtalade hjälp finns de paramilitära dödspatrullerna som håller facket stången om det skulle börja med strejker eller liknande aktioner.

Därför är framtidsutsikterna förr Cienagas bananarbetare dystra, säger fackledarna. Men de försäkrar att de 60 år av tystnad inte ska återupprepas.

Två dagar efter jag återvände till Bogota, mördade en paramilitär grupp 56 fiskare och kidnappade fyra andra i Cienaga, endast några kilometrar från bananplantagerna LO-tidningen besökte. Fiskarna anklagades i vanlig ordning för att stödja gerillan.

Den utsände reser tillbaka till den relativa ”säkerheten” i Bogota, men arbetarna blir kvar i hettan och ovisshetens helvete i Cienaga.

Dick Emanuelsson

Bananfacket - en bakgrund

(BOGOTA 2000-11-20) Sintrainagro bildades 1989 genom att två rivaliserande fackförbund gick samman, Sintrabanano och Sintagro. Fusionen innebar ett jättelyft för den fackliga kampen som i bananregionen Uraba bemöttes av såväl militär som paramilitära dödspatruller under ledning av de fruktade godsägarsönerna Fidel och Carlos Castaño. Trots massakrer varje vecka stod bananfacket emot, trots den fysiska likvideringen.

I Uraba är i stort sett alla ”fincor”, bananplantager organiserade. Men i Ciénaga, med sin blodiga historia från massakern 1928, har plantageägarna gjort allt för att slå ned alla försök från arbetarnas sida att bygga upp sin fackförening. Försök gjordes 1988 men den fackliga ledning som hade valts mer eller mindre underjordiskt ute på plantagerna, mördades.

Men 1991 blev trycket från arbetarna för starkt och embryot till dagens bananfack i Ciénaga byggdes tålmodigt upp.

1996 hade antalet gått upp till 2.300 fackligt organiserade arbetare. Men återigen slog fackets fiender till och mördade en efter en av de fackliga ledarna. I dag är 900 arbetare med i facket. Fackets profil har tonats ner och kontakterna med plantageägarna och framför allt Chiquita hålls på en allt mer försonlig ton.

· Medlemmarna betalar två procent i fackavgift. Vid sjukdom ersätter försäkringskassan arbetarna med grundbeloppet, 6.800 pesos eller cirka tre dollar per dag. Vid olycka i arbetet ersätter företaget arbetaren med full lön. Men det uppstår nästan alltid en konflikt med företaget för att få ut dessa pengar.

Semesterersättning utgår efter ett års arbete med 16 dagar per år.

Företaget ger arbetarnas barn leksaker till jul, en fest och några julklappar till familjen.

Lönen är 380.000-450.000 pesos, cirka 180-220 dollar per månad.

Endast ett litet fåtal arbetare har en normal anställningstrygghet. I allt större antal har bananföretagen börjat att korttidsanställda arbetare. Vissa tillfällighetsarbetare har dock samma sociala förmåner som de fast anställda.

Dick Emanuelsson

Latinamerikas bananer och EG-protektionism

SANTA MARTA / 2000-1112 / Amerikanska bolags monopol på bananhandeln i Latinamerika har sedan ett sekel varit grundmurad. Bolag som Chiquita gör allt för att behålla kontrollen.

Tre stora USA-bolag kontrollerar i dag ca 75 procent av bananhandeln och oroas nu för de europeiska bolagens försök att ta åt sig en stor del av den lukrativa handeln. De tre bolagen är Chiquita Brands, Bandeco och Standart.

De senaste åren har även ett antal mindre colombianska bolag blandat sig i leken. De är Uniban och Banacol som har kapat åt sig 25 procent av försäljningen, eller i dollar, 500 miljoner av de två miljarder dollar som omsätts per år.

Transnationella europeiska bolag som det engelska Geest Caribbean Americas och Africanich har sedan en tid köpt en del av produktionen. Men de har inte nöjt sig med detta, utan även börjat förvärva egendomar i Latinamerika för egen bananproduktion.

Kontinenten kan årligen erbjuda sju miljoner ton bananer, den banan som samtidigt uppvisar den bästa kvalitén i världen. Av utbudet inom EG-området utgör den latinamerikanska bananen 68 procent av konsumtionen.

I december 1992 beslutade EG att endast två miljoner ton latinamerikanska bananer får importeras med en 20-procentig tullavgift. Importer över denna kvot påläggs en skatt på 170 procent.

Roberto Castro, en costarikansk företagare uttryckte sig så här till den internationella nyhetsbyrån IPS i en kommentar:

– De europeiska företagen gynnas av beslutet eftersom de är de enda som har importlicenser. De har ett inre monopol och kan därmed bestämma både priser och vinster till priset av de latinamerikanska producenterna.

Dick Emanuelsson

Kvinna i facket är inte det lättaste i Colombia

4199 tecken
(CIENAGA, COLOMBIA, 2000-11-21) Hon är liten och knubbig och hennes manliga arbetskamrater kallar henne för ”Gorda”, lilla tjockis. Men hon har lärt sig att ”ta för sig” i det kanske mest mansdominerade facket i Colombia, banarbetarnas fack.

Men bananarbetarna är inte ”mansgrisar” bara för att de är bananarbetare utan framför allt för att de i första hand är kustbor, ”Costeños. I Colombia har detta en alldeles speciell klang och de betraktas som verkliga machos som inte hyser någon oro inför framtiden. På kusten har man minst fem barn och det med flera kvinnor. Då fyller man alla kriterier för en verklig ”Costeño”.

– Självklart, säger José Guette, ordförande för bananfacket i Cienega, med ett gapskratt. Han har sju barn med tre olika kvinnor. Exakt samma bakgrund och antal barn/kvinnor har även fackets kassör, Robinson Oliveros. ”Naturligtvis är det med flera kvinnor”, säger han och besvarar ordförandens skrattsalva.

För Rosa Amador, gift 31-årig trebarnsmamma, har det inte varit en lätt väg att bli generalsekreterare, d.v.s. ”andreman” i fackets ledning. I början möttes hon av isolering eller ironiska kommentarer när hon yttrade sig på fackets möten. Sveriges jämställdhetsombudsman hade förmodligen kastat in handduken inför de ojämna oddsen. Men det var inget för Rosa som successivt började erövra allt mer stöd och inflytande bland sina arbetskamrater. Till sin hjälp hade hon faktiskt också sin man. ”Annars hade varit en omöjligt uppgift”, bekänner hon.

– Jag valdes till generalsekreterare i facket på ett stormöte och senare också till förbundsstyrelsen i Sintrainagro. Men det var tufft. Om du visste hur kommentarerna gick. Det gällde att bita ihop, svälja skiten och ge tillbaka. Men samtidigt måste man ge svar på de många frågor och problem som alla, inklusive männen, har. Först då vinner man respekt här på kusten.

Tunga uppgifter

Nu ansvarar hon för de kanske mest komplicerade arbetsuppgifterna i facket, de sociala och ekonomiska samt försäkringsfrågorna. I dessa ingår till exempel kontakten med lokalkontoret för riksförsäkringsverket, säger Rosa och berättar att det är en byråkrati där man måste vara utrustad med ett ”revolutionärt tålamod” för att orka hålla ut.

Hon pekar på en gammal bananarbetare som måste opereras men är osäker om kassan verkligen kommer att stå för kostnaderna.

– Facket och Rosa är ett viktigt stöd, säger den gamle och ger Rosa en öm kram.

Men även Rosa har fött utstå hoten från fackets fiender. Mordhoten skrämmer henne dock inte från att fortsätta arbetet i facket.

– Nej, det vore att ge upp för lätt och svika de kamrater som gav sina liv för bananarbetarna i Ciénaga, menar hon. Hon gör en gest mot en tavla som föreställer Reynaldo Maiguel, generalsekreterare i Cienaga från1990 till den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen.

Då sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet. Även två av hans efterträdare på posten gick samma öde till mötes 1997 och 1999.

– Dessutom har jag ett jätteansvar inför alla arbetarkvinnor här uppe på kusten eftersom jag är den enda kvinnliga fackledaren. Kan du tänka dig det!? säger hon med en indignerad röst. Det finns inte en enda kvinna som innehar en facklig post bland miljoner arbetare och tjänstemän!

Dubbel uppgift

Orden smattrar nu ur hennes mun som en kulspruta och det är svårt att skjuta in någon fråga. Hon berättar hur hon försökt bilda en ”Kommitté för arbetarkvinnor men endast lyckats få ihop fyra kvinnor som haft modet att ställa upp.

– Männen tillåter dem inte att delta. De vill att kvinnorna ska vara hemma och sköta alla hushållssysslor. Därför har vi en dubbel ideologisk uppgift, att medvetengöra inte bara alla medlemmar i facket utan även män och kvinnor om behovet att också kvinnorna ges möjligheter att bygga upp och utveckla vår fackliga organisation. Men det är oerhört komplicerat och svårt. Men vi är på väg. Var så säker, säger Rosa med ett bestämt ansiktsuttryck.

Och vem vågar ifrågasätta en kvinna som lyckats stå emot och erövra mansgrisarnas hjärta?

Dick Emanuelsson