miércoles, 19 de septiembre de 2007

Vi gör vårt jobb, Chiquita. Gör ert.

Ledare Flamman, 19 juli, 2007

Chiquita anser att de svartmålas och försöker påverka medier. Vill de undvika dålig publicitet i fortsättningen är det mer effektivt att inte betala pengar till mördare.

Journalister ska ifrågasätta makten. Det är en odiskutabel princip. Och det vet de pressansvariga inom näringslivet som med alla medel, ibland tvivelaktiga, ”lobbar” för att det egna företaget ska behandlas med silkesvantar i media. Chiquita är ett sådant företag, men det har nu uppenbara svårigheter i umgänget med massmedia. I mars avslöjades företaget ha gjort 100 betalningar mellan 1997-2004 på 1,7 miljoner dollar till de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. Argumentet var att ”skydda sina medarbetare”.

Men företaget är inte ensamt om att ha gjort utbetalningar till de blodbesudlade mördarna i AUC. ”Alla bananbolag betalade oss. Alla! Ett avtal slöts (1997) med Chiquita Brands Inc., Dole, Banacol, Uniban, Proban och Del Monte. De betalade oss 1 cent (dollar) för varje bananlåda som gick på export. Dole utsågs (på mötet) att samla in pengarna och avsluta varje operation”, berättade Salvatore Mancuso, högste ledare för AUC, till den colombianska journalisten Natalie Springer innan han berättade samma historia i mitten av maj för åklagarna.

En rak kort notis i förra veckans Flamman beskrev hur en av de personer som fängslades i en av de största vapensmugglingarna via Chiquitas hamn i norra Colombia 2001, mördades för några veckor sedan efter att han hade lämnat fängelset. Chiquita hade samma år bötfällts med 100 000 dollar av det amerikanska justitiedepartementet för att ha betalat mutor till colombianska statstjänstemän. Målet var att få koncession över hamnen i Turbo där vapensmugglingen till de paramilitära dödsskvadronerna hade ägt rum samma år. Sammanlagt lossades 3000 AK-47:or och fem miljoner skott till dessa vapen. Men att publicera en sådan nyhet faller inte i god jord hos Chiquita.

”Först och främst ifrågasätter jag bildvalet å det starkaste”! inleddes brevet från Max Stenbäck, Sverigechef för Chiquita, när han den 16 juli återigen skrev till Flammans chefredaktör Aron Etzler. Och fortsatte: ”Vi tycker själva tonen (sic!) i artikeln beskriver Chiquita orättvist”!

Här har vi en högt uppsatt chef på ett av världens största multinationella företag som har detaljerade synpunkter på hur denna tidnings reportrar bör skriva och redigera. Många gånger har vi under Flammans 100-åriga historia kritiserats för artiklar men få gånger har vi fått så många pekpinnar och det utan försök att ens dölja det bakom diplomatiska ordval. Chiquitadirektörerna är nervösa.

Patrik Svensson på Sydsvenska Dagbladets kulturredaktion skrev en krönika i maj på temat Chiquita och dödsskvadronerna under rubriken: ”Bananer i uniform”. Det tog inte många dagar förrän han fick ett brev från Martin Ågren på pr-byrån Hill & Knowlton som på uppdrag av Chiquita inte heller var förtjust över publiceringen. Svensson kontaktade andra svenska tidningar, bland dem Flamman, men även privata bloggare som hade skrivit om Chiquita. ALLA hade blivit uppringda eller fått brev från Hill & Knowlton eller lokala representanter för Chiquita. Svenssons slutsats i sin andra krönika den 27 juni 2007 var:

”Strategin kan bara tolkas på ett sätt: Chiquita och Hill & Knowlton vill helst inte att det ska skrivas mer om saken överhuvudtaget. Varje artikel om Chiquitas affärer i Colombia är en pr-förlust, oavsett vem som skriver den och varför. Varje utebliven en vinst.”

173 anhöriga till de hundratals bananarbetare som har mördats på de bananplantager som tillhörde det multinationella bolaget i Colombia har nu med hjälp av International Labor Rights Fund i USA anmält Chiquita inför den federala domstolen i Washington. De avvisar Stenbäck & Chiquitas argument om att företaget betalade paramilitären för att ”skydda sina medarbetare”. Terry Collingsworth, de anhörigas advokat, sågar brutalt argumentet:

– Ett antal företag under Nazityskland framförde liknande argument och de förklarades skyldiga vid Nürnbergrättegångarna (för krigsbrott).

Chiquita tjänade 45 miljoner dollar i Colombia under de sju år de betalade paramilitären och ska därför böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten, inte till de anhöriga som såg sin man, pappa eller bror mördas av paramilitärernas motorsågar eller machetes.

Är det dessa sanningar som inte tål uppmärksamhetens ljus och orsaken till varför Stenbäck och pr-byrån Hill & Knowlton ringer och skriver till medierna?

Flamman 2007-07-19

http://www.flamman.se/huvudledare.php?id=4539

Dollar för att stoppa vänstern i valen i Latinamerika

<14286>

”Mycket av det som vi gör i dag utförde CIA i hemliga uppdrag för 25 år sedan”

CENTRALAMERIKA / 060328 / En ansenlig människorättsorganisation i Peru som anklagade vänsterns kandidat i Peru för brott mot de mänskliga rättigheterna under hans tid som arméofficer, visar sig nu vara finansierat av USA. Över hela Latinamerika går den kristdemokratiska internationalen till offensiv och stöder alla högerkandidater i valen för att stoppa den ”Chavistiska smittan”.

* * *

Det luktar något unket skrev USA-journalisten Jeremy Bigwood den 28 mars när han granskade den pågående presidentvalskampanjen i Peru. Presidentkandidaten Ollanta Humala anklagades av CNN, börsanalytiker och politiska ledare för att ha orsakat ett börsras under ett antal dagar i Lima. Orsaken till den häftiga reaktionen att denne antiliberal i början av året tagit ledningen i opinionsundersökningarna inför presidentvalet den 9 april.

Valet hade fram till ”överraskningen” Humala betraktats som en promenadseger för högerns kandidat Lourdes Flores. Hon är ordförande för ODCA, den kristdemokratiska internationalens kontinentala avdelning i Latinamerika och Karibien.

Folkomröstningen om Chavez

Flores och ODCA engagerade sig intensivt i augusti 2004 då en folkomröstning om president Hugo Chavez´ mandat skulle ges förnyat förtroende eller om han skulle avsättas och nyval utlysas. På plats i Caracas fanns inte bara Lourdes Flores utan också en liten grupp av kubanska kristdemokrater, fast med kontoret i Miami i stället för i Havanna. Resultatet i folkomröstningen blev en chock för denna höger; Chavez ökade med två miljoner röster jämfört med valet 2000 och fick sammanlagt 60 procent av rösterna. Kubanerna grät och protesterade och var de första, enligt dem själva, som anklagade Chavez för valfusk (se www.pdc-cuba.org).

Från den dagen insåg den latinamerikanska högerns samordningsorganisation att Chavez måste stoppas med alla medel. Visserligen hade de redan 2002 stött militär- och statskuppen mot Chavez samt den efterföljande lockouten under två månader samma år, men det var efter folkomröstningen som den ODCA insåg att Chavez var något mer än en ”typisk nationalistisk populist”.

Valen i Ecuador (Lucio Gutierrez 2002), Brasilien (Lula 2002), Argentina (Kirchner 2003), Tabaré Vazquez 2004 i Uruguay och Evo Morales i december 2005 i Bolivia, förstärkte denna slutsats. Störtandet av presidenterna Gutierrez i Ecuador och Sanchez de Lozada och Carlos Mesa i Bolivia sågs av högern och Vita huset som en bekräftelse på att den ”Chavistiska smittan” inte bara kan manipulera väljarna att rösta på de Chaveztrogna kandidaterna utan även störta dem om de förråder folket.

Anklagelserna mot Humala

Och när då Ollanta Humala, denne överstelöjtnant med mestisiskt blod i ådrorna, som hade rest sig med sitt regemente i staden Tacna i södra Peru 2001 mot den valfuskande president Alberto Fujimori, tog ledningen inför presidentvalet från ingenstans, orsakade det ett närmast nervöst sammanbrott hos den politiska och ekonomiska eliten i Lima. Något måste göras för att stoppa ”Chavez´ lokale representant”, menade de som vill försvara det bestående systemet i Peru.

Om Humala var officer under Fujimoriregimen och det dessutom i regioner där Sendero- och MRTA-gerillan hade inflytande och där militären anklagats för att ha genomfört sitt klassiska ”smutsiga krig” mot civilbefolkningen”, då måste Humala ha varit inblandad i detta smutsiga hantverk.

Så presenterades och anklagades Humala den 15 februari. Det en relativt ansenlig människorättsorganisation, CNDH, Coordinadora Nacional para las Derechos Humanos, Nationella samordningsorganisationen för mänskliga rättigheter som hävdar detta. CNDH kan liknas vid svenska ”Frivillighetsorganisationernas Fond för mänskliga rättigheter”, en slags paraplyorganisation av en rad olika peruanska organisationer som arbetar med det så kallade ”civila samhället”.

Anklagelserna tog skruv. Humala sjönk den kommande månaden kraftigt i opinionsundersökningarna medan Lourdes Flores, och till och med den skamfilade socialdemokraten Alan Garcia, seglade förbi Humala som sjönk till en tredjeplats.

USA-reporter gräver

Humalas förflutna började synas i sömmarna men några direkta bevis kunde inte läggas fram mot honom. I dag leder Humala igen i opinionsundersökningarna.

Men ingen i massmedia tog sig egentligen tid för att syna vem som stöder och finansierar CNDH som hade lyckats med konststycket att peta ner Humala i opinionsundersökningarna. Jeremy Bigwood tyckte att det luktade unket och inledde sitt ”grävande” fast i USA.

Han kan sin sak och vet i vilka trådar han ska dra i och vem och hur han ska gå till väga om herrarna och damerna i CIA eller State Departement har hemlighetsstämplat dokumenten han vill få ut.

Bigwood var egentligen den person som gjorde grovjobbet när den politiska högeroppositionen och det ”civila samhället” i Venezuela avslöjades som USA-finansierat. Bigwood ansökte om att få ut alla dokument från State Departements olika underorgan som misstänktes för att finansiera oppositionen i Venezuela. Efter att CIA först vägrat släppa dokumenten överklagade Bigwood och hänvisade till lagen om informationsfrihet (Ley Libertad de Información) FOIA. Han fick då ut över 2000 dokument som bearbetades tillsammans med USA-advokaten Eva Golinger.

Samma sak gjorde Bigwood i fallet Peru. Vad dolde sig bakom denna människorättsorganisation som under alla år hade hållit tyst i fallet Humala påstådda människorättsbrott från 1992 men som Gubben ur lådan hoppade upp när Humala intog tätplatsen inför presidentvalet och anklagade denne för brott mot de mänskliga rättigheterna?

USA-finansierad människorättsorganisation

Enligt Bigwood har CNDH tagit emot tusentals dollar av USAID (US Agency for the International Development) samt NED, (National Endowment for the Democracy).

– Är det en organisation som bara har gjort sitt jobb eller var anklagelsen (mot Humala) ett resultat av något hemligt, mer avskyvärt, bakom deras anklagelser? undrar Bigwood.

Han ställer sig också frågan om finansiering av en så kallad NGO, som vi på svenska brukar kalla “frivillighetsorganisation”, kan inverka på deras självständiga roll och om anslagen kan utgöra en press på de politiska ställningstaganden.

– Andrew Natsios, den förre Chefen på USAID sa helt öppenhjärtigt i ett tal år 2003, att till och med utländska entreprenörer som tar emot anslag från NED och USAID ”utgör en förlängd arm för USA-regeringen”.

Bigwood fortsätter punktera försvararna av ekonomiska medel från “civila” organ inom State Departement:

– NED:s uppgifter klarlades också när Allen Weinstein, en av NED:s grundare, i en artikel i The Washington Post 1991 skrev att ”mycket av det som vi (NED) gör i dag utförde CIA i hemliga uppdrag för 25 år sedan”.

Sex miljoner kronor

Den peruanska människorättsorganisationen CNDH finansierades under många år av USA-organen via USAID:s lokala kontor i Lima som heter Oficina de Initiativas para Transición (OTI). Detta kontor har en uppgift och det är att förmedla ekonomiska ”politiska anslag”. Deras uppgifter, säger Bigwood, är att ”tillfälligt etablera sig i länder där USA-regeringen har intresse av att byta regering eller att stödja politisk allierade med finansiella medel”.

OTI-kontor finns det massor av i världen men Bigwood nämner särskilt länderna i Karibien, Bolivia, Colombia, Venezuela, Perú och Haiti.

– Det är inget som helst överraskande att OTI:s största kontor för närvarande återfinns i Irak, uppger Bigwood.

I sina samtal och brevväxlingar med USAID, som inte alltid är lika lätta att ha med att göra som svenska myndigheter, lyckades Bigwood få ut uppgifter som styrker att CNDH har tagit emot 762,750 US-dollar. I svenska kronor cirka sex miljoner kronor. En ansenlig summa i ett fattigt Peru.

Francisco Soberón, chef på CNDH, bekräftade att hans organisation har tagit emot pengar från USAID men att man inte längre gör detta. Däremot uppgav han att flera av paraplyorganisationens medlemsorganisationer har tagit emot och att flera av dem fortfarande tar emot pengar från USA. En av dessa är en annan människorättsorganisation, APRODEH, som tagit emot minst 53,246 dollar från USAID.

– Soberón förnekade att CNDH hade tagit emot pengar av NED men på NED:s webbplats står CNDH upptagen som mottagarorganisation, säger Bigwood.

Informerade USA-ambassaden

Han ställer sig också frågan vilka relationer CNDH kan ha haft med USA-ambassaden i Lima som, i likhet med alla USA-ambassader i världen, har ett kontor med personer i tjänst hoa USAID och Pentagon.

– Enligt ett avkrypterat svar från State Departement 1993, försåg CNDH USA-ambassaden i Lima med information om organisationens resor till regioner i Peru där den peruanska gerillan fortfarande var aktiv, skriver Bigwood.

Året 1993 var såväl Sendero Luminoso som MRTA i högsta grad aktiva, även om ledarna för de bägge gerillaorganisationerna hade gripits under 1992. Situationen i Peru var oerhört spänd och dokumenten som Bigwood lyckats få ut är avslöjande om de nära relationerna mellan USA-ambassaden och CNDH. USA var i högsta grad inblandat i kriget mot gerillan och hade intima relationer med Fujimori. Bigwood menar därför att samarbetet kan ”klassificeras som spioneri” för utländsk makt och ställer sig återigen en fråga:

– Är det så att USA fick något i gengäld för sina pengar? vilket naturligtvis både Soberón som vilken annan representant för de s.k. ”NGO”:s dementerar eftersom hela dess existens och arbete då skulle ifrågasättas.

När Humala tog ledningen i början av året i opinionsundersökningarna anklagades han vara finansierad av Chavez. Nu ser vi lite klarare vilka som var finansierade av vem.

Chavezspöket i Mexikoval

I Mexiko går folket till val den 2 juli för att utse president. Vänsterkandidaten López Obrador från PDR, ser ut att vinna till regerings- och högerpartiet PAN:s och Vita husets förtret. Högern drar därför fram Chavezspöket.

PAN visade förra veckan (i slutet av mars) en video där López Obrador framställs som en primitiv underhuggare till Chavez. Den venezuelanske presidenten varnade som bekant Fox, efter Sociala forat i Rio de La Plata, Argentina, för att blanda sig i de inre angelägenheterna i Latinamerika och upphöra att vara en politisk springpojke till Bush-administrationen. Fox försökte i Rio de la Plata att återigen ta upp USA:s frihandelsprojekt ALCA men led ett pinsamt nederlag. I Mexiko försökte PAN och Fox att förvandla Chavez´ kritik mot Fox som en förolämpning mot Mexiko, vilket inte föll väl ut. Men Fox fortsätter på temat och framställer, mer eller mindre, López Obrador som en fosterlandsförrädare i tjänst hos Chavez.

López Obrador menar att videon utgör en desperat kampanjstrategi för PAN för att partiets egen kandidat i presidentvalet, Felipe Calderón, ska öka i opinionsundersökningarnas. I videon anklagas López Obrador för att vara finansierad av Chavez och att denne lägger sig i valkampanjen i Mexiko, vilket både Lopez som Chavez frenetiskt har förnekat. Chavez menar att den mexikanska högern använder sig av lögnen och egna fabricerade filmsekvenser ”för att stoppa vänsterns och dess kandidat, López Obradors, framgångar”.

López har 41 procent medan PAN-kandidaten bara ligger på 31 procent i opinionsundersökningarna.

Latinamerikas höger med USA

Men det finns starka utländska och ekonomiska krafter som stöder PAN. Kristdemokratiska ODCA satsar allt i México på Felipe Calderón, skriver Edgar González Ruiz, mexikansk filosofiprofessor och författare till flera böcker om de konservativa rörelserna i Mexiko och Latinamerika.

Han bekräftar att den kristdemokratiska internationalen i allians med Vita huset och Spaniens förre statschef José Maria Aznar har gått till offensiv mot vad de betraktar som en ”export” av den chavistiska revolutionen i Latinamerika. Och de är beredda att använda alla slags medel för att stoppa den politiska vind från vänster som blåser för närvarande på kontinenten.

– Antichavismen är ett banalt favorituttryck för den internationella högern och framför allt för regeringen Vicente Fox som underordnar sig de riktlinjer som dragits upp av Vita huset, skriver Edgar González Ruiz i en analys av denna högern.

PAN-partiets internationella sekreterare Rolando García, var ännu tydligare:

– PAN är övertygat om att vi måste göra allt som står i vår makt för att Latinamerika ska vara en region med pålitliga och ansvarsfulla regeringar. Innebär det ett slags internationellt agerande så kommer vi att stå för det.

Dick Emanuelsson

-------------------------

Kristdemokratiska Internationalen, en bakgrund

Den kristdemokratiska internationalen är en brokig samling av högerpartier som de svenska moderaterna, men där finns också suspekta rörelser som Moon-sekten, rena fascistpartier och före detta falangistpartier som spanska Partido Popular. Alla har de det gemensamma att de bekämpar socialistiska och revolutionära idéer och rörelser med alla medel, inklusive väpnade. De stöder USA-regimen i nästan allt.

  • ODCA, Organización Demócrata Cristiana de América, är den kristdemokratiska internationalens kontinentala avdelning i Latinamerika och Karibien.
  • Lourdes Flores är ordförande för ODCA och högerns kandidat i presidentvalet den 9 april i Peru.
  • ODCA har 24 medlemsorganisationer fördelade i 16 länder i Latinamerika och Karibien.
  • ODCA:s förre vice ordförande är Felipe Calderons, PAN-partiets presidentkandidat den 2 juli. Han har besökt Peru för att ge sitt stöd till ODCA:s nuvarande ordförande, Lourdes Flores i den pågående valkampanjen i Peru.
  • PAN är något av spindeln i nätet och en av de viktigaste draghästarna i den internationella kampanjen mot Chavez med att det är nödvändigt att ”undvika att Chavez´ inflytandesmittar av sig på andra länder i Latinamerika”, vilket innebär ”stöd till all de politiska alternativ i center eller kristen höger, framför allt i de länder där det kommer att genomföras val nästa år”, uttalade PAN i december 2005.

Dick Emanuelsson

Huvudkandidaterna i valet i Mexiko

  • PAN, Partido Acción Nacional, höger och regeringsparti i México under ledning av president Vicente Fox. Kandidat i presidentvalert den 2 juli är Felipe Calderón.
  • PRD, Partido de la Revolución Democrática, är en sammanslagning av flera vänster- och kommunistpartier. Presidentkandidat är Andrés Manuel López Obrador, f.d. borgmästare i Mexiko City.

Dick Emanuelsson

Jordbävningen som gav presidenten andrum

KOMMENTAR PERU:

TEGUCIGALPA / 070820 / Det kan låta grymt, men det är sant: Den värsta jordbävningen på 40 år i Peru gav den impopuläre socialdemokratiske presidenten Alan Garcia andrum.

Han har fått en chans att åtminstone sätta blickpunkten på det lidande som hundratusentals människor just nu upplever i sin desperata jakt på mat och vatten för sig och sina familjer. Ty situationen är, som en lokal borgmästare för regeringspartiet säger, desperat och kaotiskt, ingenting i civilförsvaret fungerar.

Civilförsvaret uppgav i söndags att 496 peruaner hade påträffats döda, en siffra som med all sannolikhet kommer att stiga, särskilt med tanke på att siffrorna bara härrör sig från offer i städerna. Återstår att räkna offren i de avlägsna byarna i Anderna. De skadade uppgår till 1.100 personer varav 450 har evakuerats till Lima på grund av allvaret i skadorna. Det finns 33.000 hus som är förstörda. Allt fler rapporter kommer nu också in om att skrupelfria människor inom affärskretsarna försöker utnyttja den skriande situationen genom att hamstra eller dramatiskt höja priserna på förnödenheter.

Det finns en avgrundslik skillnad i solidaritet och medmänsklighet mellan Latinamerika och Europa. Medan EU har anslagit 2,7 miljoner dollar till den mänskliga katastrofen, en skam utan like, har de fattiga länderna i Latinamerika utan väntan skickat i väg plan efter plan med filtar, livsmedel och andra produkter för att mildra lidandet.

Men den person som kanske i det tysta tackar högre krafter för jordbävningen är president Alan Garcia, ledaren för det socialdemokratiska Aprapartiet, ett av Latinamerikas äldsta s-partier med legendariska socialistiska teoretiker som Víctor Raúl Haya de la Torre, grundare av APRA, advokat, en politisk tänkare och en teoretiker som utkämpade en hård ideologisk strid med José Carlos Mariátegui La Chira, klar marxist och en av Latinamerikas nuvarande teoretiska föregångsexempel. Haya de la Torre slogs för den reformistiska linjen medan Mariátegui förfäktade den revolutionära kampen och teorin som bas för att skapa socialismen i Peru och Latinamerika. Men han klargjorde kanske mer än någon annan av de socialistiska och kommunistiska intellektuella i Latinamerika från den tiden, nödvändigheten av att dra in de miljonmassor som utgörs av indianfolken, ursprungsbefolkningen från Anderna och Amazonasregionerna. Medan Víctor Raúl Haya de la Torre stannade kvar i det socialdemokratiska APRA och var politisk mentor till den nuvarande korrumperade president Alan Garcia, bildade Mariátegui Perus Kommunistiska Parti och den peruanska landsorganisationen under kommunistisk inflytande i slutet av 1920-talet.

Valet den 4 juni förra året stod mellan Alan Garcia som fick 52 procent medan Ollanta Humala från Unión Partido Nacionalista-UPP, fick 48 procent av de 14,978,909 röstberättigade i Peru. Högern lånade ut sina röster i utbyte mot att Garcia förde högerns förslag till regeringspolitik. Denna har mött motstånd över hela Peru. Under tolv timmar strejkade arbetarna på Skanskas anläggning i staden El Alto-Talara i länet Piura i norra Peru den 7 maj. Aktionen var en protest bland annat mot utdragna löneförhandlingar och att den nya formen för visstidsanställning upphör för arbeten som är betraktade som permanenta tillsvidareanställningar. Arbetarna kräver också att de maskerade avskedandena avskaffas med förevändning att anställningskontraktet upphör.

Den 19 april sköts den unge byggnadsarbetaren byggnadsarbetaren Marvin González Castillo ihjäl under en proteststrejk när polisen öppnade eld. Befolkningen i regionen Ancash upprättade vägspärrar på tre platser i området med krav på att regeringen upphäver kontrakten för en rad gruvföretag som lägger beslag på en stor del av grundvattnet som släpps ut förgiftat till civilbefolkningen. Denna kräver också att regeringen bygger ut infrastrukturen.

I slutet av april strejkade tiotusentals gruvarbetare i protest mot de transnationella bolagens outsorcing av arbetskraften som anställs i ”tredje” företag utan socialförsäkringar och kraftigt sänkta löner.

Medan Garcia har stött på ett kompakt motstånd och masskamp, framför allt utanför huvudstaden Lima, har han rest till Washington och mer eller mindre bönfallit om att USA-kongressen ratificerar det avtal om frihandel, TLC, som den samlade folkrörelsen i Peru har förkastat. Orsaken är enkel; TLC betyder slutet för stora delar av den nationella industrin och framför allt jordbruket.

Samtidigt har de militära förbindelserna med USA förstärkts vilket betyder att ytterligare en stor grupp med tusentals människor, kokaodlarna, har gått i konfrontation mot ”Pentagons förlängda arm”, som Garcia kallas. De anhöriga till dem som i mitten av 1980-talet, då Garcia var president, mördades av den paramilitära gruppen ”Comando Rodrigo Franco”, som var en dödspatrull som styrdes direkt av ledningen inom APRA-partiet, har gått och krävt en sanningskommission. Under Garcias första mandatperiod avrättades hundratals politiska fångar från gerillaorganisationen Sendero Luminoso i bestialiska massakrer i flera fängelser.

Men medan den politiska vänstern under 1970- och 80-talet var mycket stark och organiserad, har nu det ”Indianska kortet” blivit en realitet även i Peru. Indian- och representanter för ett tjugotal indianfolk från nästan hela Peru samlades i våras till en kongress som bildade MASA, Movimiento al Socialismo Andino Amazónico, Rörelsen för den Andinska-Amazoniska socialismen. Erfarenheterna från Bolivia och Ecuador är exempel för indianerna i Peru.

Evo Morales’ bejublade besök i Peru bara några dagar innan jordbävningen, bekräftade att de politiska ringarna på vattnet från Bolivia och Ecuador har börjat anlända även till Peru. Morales samlade tiotusentals människor och han reste ut till fattiga jättelika bostadsområden i Limas ökenlandskap, bland annat Villa Salvador, och många gav uttryck, när de hörde Evo Morales tala i Peru, att de hellre ville se Morales som president i Peru än den korrumperade Garcia.

Dessa politiska debatter och samtal avbröts när jordbävningen, som en gong-gong i en boxningsmatch, räddade Alan Garcia denna gång. Men allt tyder på att det blir fler ronder, snabbare än vad Garcia tror.

Dick Emanuelsson

Militärkupp i Grekland och klasskamp i Göteborg

Den 21 april 1967 genomfördes i Grekland en stats- och militärkupp ledd av överste Georgios Papadopoulos. Krossandet av demokratin utlöste en stor solidaritet i Sverige med det grekiska folket. Där fanns redan ”Alex”.

Grekland var utåt sett demokratins vagga och ett turistparadis i början av 1960-talet med delikat mat och goda viner. Men bakom fasaden fanns en annan sida.

– Förspelet till militärkuppen den 21 april 1967 var att det rådde ett grymt förtryck. Det fanns legala oppositionspartier som det starka EDA, Allmänna vänstern. Trots att det var lagligt var man försiktig när man köpte deras tidning. Gick man till partiets lokaler kunde man vara säker på att man hade en säkerhetspolis i hälarna som antecknade vem man var och var man bodde. Statlig tjänst var det inte tal om.

Det säger Alexandros Chrissopoulos, 67, från sitt lilla hus utanför Falkenberg. Han är inom vänsterpartiet och framför allt dess Göteborgsdistrikt, en välkänd figur eftersom han 1979-1991 representerade vpk i riksdagen. Han hade kommit till Sverige tre år innan kuppen och börjat arbeta som truckförare på Göran Persson Trä AB i Göteborg. När demokratin krossades i hans hemland fanns det vid den tidpunkten inte så många greker i Sverige, ett par tusen, säger han, och de organiserade sig i den Antidiktatoriska kommittén som samlades regelbundet på Avenyn i centrala Göteborg.

För att bättre förstå det politiska förspelet till militärkuppen 1967 går vi så långt tillbaka som den 28 oktober 1940. Då anfölls Grekland av Mussolinis fascistiska Italien, som slogs tillbaka. Den 6 april 1941 angreps Grekland återigen, denna gång av Nazityskland. Mot dem bildade grekerna i juni 1941 EAM, Greklands Nationella Befrielsefront på initiativ av Greklands Kommunistiska Parti (KKE) och ett antal vänster- och liberala grupper. Strax efteråt bildades ELAS, den väpnade grenen av EAM. Vid sidan av ELAS opererade även EDES. EDES stod politiskt till höger och hade mindre styrkor som stod i kontakt med och i tjänst hos kungen och England. 1944 hade EAM c:a 1,5 miljoner medlemmar och ELAS en partisanarmé på c:a 200.000 män och kvinnor. I oktober 1944 befriades Grekland från den tyska ockupationen av den egna motståndsrörelsen.

SAMMA MÅNAD ANLÄNDE brittiska trupper till Aten och i december samma år krävde Storbritannien att ELAS skulle överlämna sina vapen, något som motståndsrörelsen vägrade eftersom kriget fortfarande pågick. Strider bröt ut och pågick i en månad där engelsmännen till och med flygbombade hamnstaden Pireus. I februari 1945 överlämnade ELAS sina vapen med löfte om att en nationell armé skulle bildas och att ingen skulle arresteras eller förföljas. Nästan samtidigt inledde fascistiska grupper en mordvåg som skördade tusentals offer bland kommunistpartiets medlemmar. Val ägde rum i vilket kommunisterna inte deltog eftersom reella demokratiska förutsättningar inte existerade under ockupationen.

Valet präglades av utbrett valfusk och deltagandet var lågt. I slutet av 1946 ansåg KKE att situationen var ohållbar och för att fysiskt försvara sig beslutade partiet att beväpna sig och bildade Greklands Demokratiska Armé (DSE). Inbördeskriget startade och mot sig hade DSE inte bara den nationella armén, uppbyggd av britterna, utan även ockupationsstyrkorna. För första gången använde USA:s bombflyg napalm, en kletig brinnande gelatinmassa som 20 år senare skulle sättas in mot det vietnamesiska folket i massiv skala, ett av historiens värsta krigsbrott.

1949 HADE MOTSTÅNDSRÖRELSEN förlorat inbördeskriget och KKE förbjöds. Men 1958 trädde kommunisterna återigen fram och utgjorde kärnan i vänsterfronten EDA som fick 25 procent av rösterna i valet, en tendens som successivt förstärktes fram till 1967 då den blev ett maktalternativ. Det är mot denna bakgrund som ”överstarnas kupp” utlöstes 1967 av USA, menar många greker, något som Alexandros Chrissopoulos bekräftar:

– I början av 1960-talet hände någonting. Mikis Theodorakis (som hade stridit i ELAS och var medlem i KKE) började sjunga sina sånger med klara politiska budskap. Folk vände förtrycket ryggen, stora massmöten genomfördes, folket brydde sig inte längre om säkerhetspolisen! Det blev ett vakuum och säkerhetstjänsten förlorade kontrollen och hånades av folket. De och amerikanarna fick kalla fötter, därför genomfördes kuppen den 21 april 1967.

I Sverige satte ett stort solidaritetsarbete för Greklands folk snabbt igång.

– Grekerna skulle demonstrera första gången efter kuppen men det fanns bara ett konsulat i Göteborg men den konsuln var ju svensk! säger Alexandros och har svårt att hålla sig för skratt. Vi knallade i alla fall dit med våra plakat.

Den Antidiktatoriska kommittén hittade snart organisatoriska konturer och greker över hela landet samlades på den första kongressen. Där utsågs en ledning som skulle leda stöd- och solidaritetsarbetet med målet att störta militärjuntan och återinföra demokrati i Grekland. Alexandros utsågs som representant för grekerna i Göteborg. En tidning trycktes och grekerna fick stor hjälp av kommunistiska ungdomsförbundet. En av de främsta uppgifterna var att samla in pengar på arbetsplatser, gator och torg för de många politiska fångarna i Grekland. Överallt ägde det rum aktiviteter för Greklands folk, solidariteten var enorm! menar Alexandros.

– I Tjeckoslovakien fanns det en stor grupp exilgreker som hade flytt dit efter inbördeskriget. De hade tryckerier och från Prag skickades lastbilar och tåg med grekiska böcker till övriga Europa. Jag lånade en lastbil på jobbet och på SJ hämtade vi stora jävla lass med böcker med skönlitteratur, Lenins samlade verk, Marx och vänsterlitteratur som var förbjuden i Grekland. Tullmännen i Göteborg drog åt sig öronen när de såg boklassen. ”Vad fan gör ni med de där böckerna? Säljer du dem eller”? frågade tullarna. ”Nä, för fan, vi delar ut dom i Grekland”, svarade jag. Vi sålde sedan böckerna billigt. Stadsbiblioteket på Götaplatsen tog emot 200 böcker på grekiska. Men efter sex månader fanns det inte en bok kvar. Grekerna snodde varenda bok i tron att de inte skulle få läsa de andra.

– Det politiska klimatet i Sverige var oerhört bra för oss och fientligt mot den grekiska militärjuntan, som isolerades. Vi hade en kille från det grekiska kommunistpartiet i Göteborg som hade koll på när det skulle anlända grekiska båtar till frihamnen i Göteborg. Han ringde oss och vi tog med oss böcker och åkte ut till båtarna och snackade med sjömännen och gav dem böcker. Vi gjorde ett jävligt bra utåtriktat jobb och två, tre gånger per år arrangerade vi demonstrationer i Göteborg med så många som 5.000 demonstranter. Plakaten tillverkade vi på Göran Persson Trä AB, jag snodde en massa virke på kvällarna när det inte fanns en människa på jobbet, skrockar Alexandros högljutt. Så höll vi på fram till 1974, då juntan föll.

DET VAR UNDER DEN TIDEN som Alexandros kom i kontakt med de svenska kommunisterna och han anslöt sig 1970 till vpk. Det var ett omvälvande politiskt år såväl ute i världen som i Sverige, där en explosion av så kallade vilda strejker ägde rum. Den mest omtalade var gruvstrejken i malmfälten som bröt ut i december 1969 och pågick i två månader. Men den hade föregåtts månaden innan av hamnarbetarstrejken i Göteborg. Den satte både arbetsgivarnas envälde och byråkratin inom Transport och LO mot skranket. På 1 maj 1970 kom det till konfrontationer i Göteborg mellan polisen och hamnarbetarna, som av polisen förvägrades att demonstrera med vissa plakat. Alexandros blir ivrig när jag för temat på tal.

– På den tiden hade inte vpk egna 1 majdemonstrationer utan gick med i LO-distriktets. Men de socialdemokratiska ombudsmännen gick och pekade ut plakat för polisen som påstods vara misshälliga för LO. En av dessa ombudsmän var Gösta ”Tjocka” Björk, ombudsman hos Bygg-12:an. Han gillade inte hamnarbetarnas stora banderoll med texten; ”BEKÄMPA LO-BYRÅKRATIN. GÖR FACKFÖRENINGARNA TILL KAMPORGANISATIONER”! När demonstrationståget närmade sig Götaplatsen skickade han snuthästarna på hamnarbetarna för att stoppa dem. Jag slet tag i tyglarna på en av hästarna och den stöp i backen. Det var då Göteborgspostens fotograf tog fotot när jag sprang fram med min fana mot hästen. Det är ju svårt att fälla en stor hästjävel, men han kom fel med huvudet på något sätt så den rasade bara ihop. Men då kom en flock av snutar med batonger och gissa om de bankade på oss allt vad de orkade!

1986 GJORDE REPORTERN JANNE JOSEFSSON den omtalade dokumentärfilmen ”Med 5:an spårvagn till Örgryte”. Längst bak i vagnen satt Alexandros och inför Josefsson kommenterade han klassresan från stadsdelen Biskopsgården, där arbetare från varven, Volvo, hamnen eller raffinaderierna hade flyttat in i moderna ljusa lägenheter under ”miljonprogrammet” i slutet av 1950- och början av 60-talet. Själv hade Alexandros flyttat dit i slutet av 1970-talet.

Det var en helt annan värld än den värld som Josefsson beskrev när ”5:an” kom fram till ändhållplatsen för den göteborgska överklassens Örgryte.

Hur ser han på Sverige då och nu?

– Det är ett helt annat land, man känner inte igen sig. Då var det solidaritet som gällde, ett helt annat tänkande. Nu är det bara en massa armbågar och individualism. Det är inte klokt. Medmänsklighet... Då var det ett helt annat samhälle, det fanns klasskänsla oavsett om man var en socialdemokratisk eller kommunistisk arbetare. Nu försöker folk på jobben sticka kniven i eller trampa på varandra. Principen om att sparka neråt och slicka uppåt har blivit kutym. Jag är så jävla besviken på samhällsutvecklingen, säger Alexandros som även är djupt besviken på det parti han tillhörde fram till för några år sedan.

Men han lever upp när han nämner hur Latinamerika rör sig framåt, framför allt den ledande politiska roll som Chavez och Venezuela har tagit.

– Den mannen har pondus och darrar inte på stämman, vi får hoppas att han ror socialismen i land, säger han.

Dick Emanuelsson

Nicaragua säger tack och adjö till DEA?

<1810>

Nicaraguas president Daniel Ortega säger nu tack och adjö till USA:s antinarkotikapolis, DEA. Ortega anser att det kontroversiella USA-organet representerar mer obskyra politiska intressen än att jaga knarkledare. Tillkännagivandet gjordes under en ceremoni när arméns flottenhet firade sin 27-årsdag.

Under året har Nicaragua själva tillfångatagit 27 narkotikaledare, beslagtagit elva snabbgående yachter och 2,8 ton kokain och 300.000 dollar i kontanter. Men president Ortega satte upp ett varningsfinger för gemensamma operationer mellan DEA och de nicaraguanska militära- och polisiära styrkorna:

– Vi kan inte vara godtrogna i vårt förhållande till DEA. DEA förfogar över mer information och det är DEA som planerar och beslutar om operationer. Men DEA har oanade intressen som går mycket längre än kampen mot narkotikan och Nicaraguas intressen, underströk Sandinistledaren. Ortega tillade att Managua inte tillåter DEA att operera självt med egna agenter, trupper eller helikoptrar. Det är helt uteslutet, för det har vi vår egen armé och flygvapen.

Venezuela-Colombia

Venezuelas president Hugo Chavez DEA i början av 2000-talet att han inte skulle acceptera att DEA-agenter opererade på egen hand i landet. Efter den USA-stödda statskuppen 2002 kastade Chavez ut DEA-agenterna och upprepade sitt beslut att inte acceptera att Pentagon gjorde överflygningar över venezuelanskt territorium som skannades i minsta detalj av USA:s flygvapen.

Men DEA har också anklagats för att i själva verket utgöra en kartell och samarbeta med knarkledare på ett eller annat sätt. I Colombia briserade två skandaler nyligen när det visade sig att den största knarkledaren just nu, ”Don Diego”, hade tentakler och direkta förhandlingar med en DEA-agent om mutor i utbyte mot information om telefonavlyssning och trupprörelser.

Dick Emanuelsson

“Modellen” tar livet av vår planet

Floderna torkar ut, glaciärerna smälter. År 2025 kommer två tredjedelar av mänskligheten att sakna rinnande vatten, varnar FN:s Klimatpanel i en ny rapport [1] som samtidigt slår fast att I-världens livsstil måste förändras drastiskt om mänskligheten ska överleva. Ty planeten är sjuk.

* * *

TEGUCIALPA / – Det regnade tre dagar i sträck utan avbrott. Sedan började allt rasa omkring oss. Det säger Pedro Yañez, en luttrad fattig man i bostadsområdet ”Colonia Cruz Roja”, Bostadsområdet Röda Korset. Jag morsar på honom varje morgon när jag kutar förbi bostadsområdet på den dagliga joggingrundan högt över Tegucigalpa. Han är en av tusentals honduraner som förlorade sitt hem när Orkanen Mitch svepte över Centralamerika 1998 och i lermassorna begravde tiotusentals människor. Yañez bodde med sin familj bredvid den illaluktande floden som delar huvudstaden Tegucigalpa. När lermassorna invaderade hus och egendomar denna ödesdigra vecka flydde Yañez och hans familj upp mot kullarna i staden. Därifrån såg de hur ett helt livs arbete gick till spillo på några minuter när jorden besvarade människans hänsynslöshet mot sin egen planet. Men solidariteten gjorde att Yañez kunde starta på nytt, bygga upp ett nytt enkelt men värdigt hus med hjälp av donationer från Spanien. Det var så Röda Korsområdet byggdes upp.

Sex år tidigare hade vetenskapsmän, miljöexperter och ett fåtal politiker varnat för de framtida miljötragedier som skulle utspelas. Kubas Fidel Castro var ganska ensam som statschef när han på Riomötet 1992 under sitt fem minuter korta tal sammanfattade det dödliga hotet från den ekonomiska modellen:

– En viktig biologisk art, människan, är utrotningshotad. Orsaken är den snabba och accelererande likvideringen av dess naturliga livsomlopp. Nu, när vi har blivit medvetna om detta problem är det nästan för sent att förhindra det, varnade Fidel [2].

Det var femton år sedan och det verkar som om de som har det yttersta ansvaret för att förhindra planetens död, I-världens regeringsutövare, ännu inte har begripit udden av allvaret. 1997 på Kyotomötet avvisade USA-regeringen alla förslag om att begränsa eller reducera de faktorer som medför att planeten går en oundviklig död till mötes. Och så sent som i början av juni i år på G8-mötet upprepade Bushadministrationen denna vägran.

Och det är symptomatiskt, att Vita huset och det internationella finans- och storkapitalet också har delar av massmedia på sin sida. När jag gick igenom vad svenska media har publicerat inför och efter Klimamötet i Bangkok fann jag att DN inte hade en enda rad om USA:s roll. Men Bonnierimperiets flaggskepp kan naturligtvis inte tiga ihjäl det faktum att USA vägrar inordna sig i internationella överenskommelser för att börja bromsa in i den branta utförsbacken mot den gemensamma katastrofen. Därför intervjuades [3] den förre affärsmannen och USA:s Stockholmsambassadör Michael Wood av DN där han underströk orsaken till att USA inte skrev under Kyotoavtalet berodde på att ”länder har fuskat för att få högre kvoter” (utsläpp). Efter att ha serverat DN:s läsare den intelligenta bakgrunden menade Wood, på reporterns undran om det inte också behövdes en ”livsstilsförändring” för att hantera klimatförändringarna:

– Det är obekvämt att ändra livsstil. Det kan sända negativa signaler till ekonomin. Min första prioritet är tekniken. Jag litar på tekniken!

DN, och en rad andra medier har i stället riktat in sig på att kritisera Kina för en oansvarig industriell utveckling med svåra miljökonsekvenser. Det finns fog för att Kina lyfter upp miljöfrågorna men den asiatiska stormakten är långt ifrån att vara huvudproblemet i frågan om växthuseffekten i världen. Alla vetenskapsmän är överens om att det är den ohejdade konsumtionsmodellen med förbränning av de fossila bränslena som energibas som är den avgörande faktorn för växthuseffekten. Det fastslogs med all tydlighet på Bangkokmötets Klimatkonferens nyligen. Och vem är det som huvudsakligen konsumerar och spyr ut dessa förödande ämnen i vår luft och atmosfär och vägrar att samarbeta på internationell basis?

USA:s olje- och energibehov

När Bushadministrationens Energiplan presenterades i maj 2001 andades den oro för framtiden:

. . . utan en ansenlig ökning av sina energireserver kan USA:s nationella säkerhet och ekonomiska välfärd komma att möta en ny fara” [4]. Även om USA och Storbritannien kan klara sig vid en energikris för en begränsad tid på grund av egna resurser och stora lager, råder det en helt annan situation för Europa eller länder som Kina och Japan. Dessa länder är storkonsumenter av energi.

I dag har dessa stormakter ett underskott på 40 miljoner fat per dag av fossila ämnen som år 2020 kommer att öka till 100 miljoner fat. Ingen av dessa länder beräknas ha oljereserver som räcker längre än 15 år. Äger inga revolutionära förändringar rum på energipolitikens område kommer dessa länders industrier och infrastrukturer att ställas inför en dramatisk situation. Därför existerar det i dag en outtalad allians mellan EU och USA i korståget mot länder som förfogar över oljereserverna. I det korståget är alla medel tillåtna, inklusive militära.

Den republikanska Bushregimen utrikespolitiska program mot Latinamerika, Santa Fe IV [5], talar klarspråk om hur man ser på världen och hur man anser att den är till för att tillfredsställa ”The American Way of Life”, med dess förödande miljökonsekvenser. I fyra punkter i direkta citat från dokumentet, tar man sig rätten i Latinamerika att ha en:

  1. Kontroll över sunden i Atlanten.
  2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
  3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
  4. Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

Eller för tala med Colin Powell: ”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären” [6].

I VITA HUSETS ”MILJÖTÄNKANDE” talas det nu om att ersätta olja med etanol, eller ”biobränsle” som de kallar det. Om Bushs etanolplan skulle tillämpas fullt ut skulle den bara ersätta cirka tolv procent av dagens konsumtion av fossila bränslen. Men det skulle innebära enorma försörjnings- och miljökonsekvenser för nationer och folk. USA-presidenten vill att Lula i Brasilien och Tabaré Vazquez i Uruguay och ett antal proamerikanska presidenter ska odla upp praktiskt taget halva Latinamerika med majs och omvandla mat till fordonsbränsle för USA:s bilister. Detta har fått majspriserna att fördubblas i majsets vagga Mexiko. De Jordlösa (MST) i Brasilien rasar mot sin egen president som de mer eller mindre anklagar för att spela den ”Duttige Idiotens” roll. Fidel Castro har också skrivit ett par kritiska artiklar där han anklagar världens ledande statsledare för att spela USA i händerna med hundratals miljoner hungrade människor som insats. Fidel varnade redan på Riokonferensen 1992 för denna egoistiska modell:

”Det är nödvändigt att påpeka att det är konsumtionssamhällena som är de huvudsakligt ansvariga för den förfärliga miljöförstörelsen”. (…) Det är inte möjligt att skylla detta på länderna i tredje världen, kolonier igår, exploaterade och plundrade nationer idag av en orättvis ekonomisk världsordning”.

DET ALTERNATIVA NOBELPRISETS pristagare 2005, Maude Barlow, är inne på samma spår som Fidel. I en intervju [7] attackerar hon Vita husets strategi att via de olika bilaterala frihandelsavtalen lägga under sig jordens strategiska naturresurser så som vattnet. Sötvattnet kommer att bli en exklusiv rättighet för ett fåtal länder och folk år 2025, enligt miljöexperterna på Bangkoks klimatkonferens. Men USA anser sig ha förtur till denna mänskliga rättighet framför andra folk.

– I de frihandelsavtal som USA driver är vattnet inkluderat som en handelsvara. Enligt GATT (föregångaren till WTO) ska snö, is och vatten ha karaktären av handelsvara och så maskeras det också i TLC, säger Barlow om de frihandelsavtal som USA ingått eller vill ingå med de latinamerikanska staterna.

Enligt den kanadensiska pristagaren betyder denna privatisering av ”livets källa” att det inte går att stänga av kranen för det (landet) undertecknar ett ovillkorligt avtal. Om Latinamerika börjar exportera vatten till USA förvandlas detta till en gemensam delad resurs och de företag som driver verksamheten, kan, enligt TLC-avtalet, stämma landets regering för att kräva ekonomisk kompensation. Konsekvenserna blir förödande för flora och fauna när naturresurserna privatiseras och köps upp av transnationella bolag med en årsomsättning större än många av de länder med vilka USA har frihandelsavtal.

– De multinationella företagen har mycket makt. De finansierar valrörelserna för kongressmän och presidenter, de har tillträde för att lobba direkt med dessa och de utgör en kraft som driver Plan Puebla-Panama (Från Mexiko-Centralamerika-Colombia) så som avtalen om frihandel. De försöker samtidigt få till stånd ett ljumt miljöregelverk och pressar för att det skapas en lagstiftning som gynnar dem, menar Barlow.

Denna politik startade redan i början av 1990-talet och kallas “Washington Konsensus”. Strategin handlar om att privatisera utbildning och hälsovård, alla naturresurser så som vatten, skogar och till och med luften. IMF

– Vi vet att år 2025 kommer två tredjedelar av mänskligheten att ha tillgång till vatten. Redan nu finns det inte tillräckligt med vatten i världen och det pågår en hård kamp om kontrollen över den. Enligt min uppfattning är det den mest allvarliga frågan sett ur ett ekologiskt perspektiv. Därför bör alla Fol. och regeringar förena oss för att deklarera en global miljökris och ta de beslut som är så nödvändiga för att skydda denna bristresurs.

NÄR LISEBERGSBESÖKAREN GÅR in i Bergodalbanan upplyses han om att han befinner sig 4,7 meter ovanför havsnivån. Om klimatförändringen och växthusgaserna fortsätter att öka kommer Liseberg och större delen av Göteborg om 50 år ligga under vatten. Enligt vetenskapsmännen kommer havsvattennivån att höjas sju meter. ”Hundratals miljoner människor kommer hotas av höjningen av havsvattennivån om medeltemperaturen ökar med fyra grader. En femtedel av världens befolkning skulle drabbas av översvämningar”, slår klimatforskarna i FN:s klimatpanel fast i sin rapport som kom i februari i år.

Men då är det, som Fidel sa 1992 i Rio, redan för sent. Så också i USA:

– Stoppa egoismen, stoppa hegenomismen, upphör med bristen på känslighet, stoppa oansvarigheten och bedrägeriet! För i morgon är det för sent att göra det vi borde ha gjort för länge sedan.

Dick Emanuelsson

Noter:

[1] FN:s Klimatpanel

[2] Fidel Castro på miljökonferensen i Rio de Janeiro, 1992.

[3] Sverige grönt föredöme för USA-ambassadör, DN, 3 maj, 2007.

[4] Bush Meets Skepticism on Free Trade at. Americas Conference. The New York Times, 12/01/04.

[5] Santa Fe IV.

[6] Colin Powell

[7] Maude Barlow: “Los TLC que impulsa Estados Unidos convierte el agua en mercancía para privatizarla”.

---------------------------------

Så här ser USA:s energikonsumtion ut:

  • USA konsumerar 1 av 2 liter bensin som produceras i världen trots att USA-befolkningen bara utgör sex (6) procent av hela världens befolkning.
  • USA konsumerar 25 procent av all olja som produceras och lika mycket av gas.
  • USA importerade sex av tio oljefat för sin konsumtion år 2003. År 2020 beräknas importen ha ökat till 8 fat av 10.
  • USA importerade 2 av 10 kubikmeter gas år 2003. Motsvarande siffra år 2020 beräknas bli 4 av 10 m3.
  • Om världen konsumerade energi i samma skala som USA skulle det behöva produceras 170 miljarder fat råolja per år. På sex år skulle alla kända olje- och gasreserver tömmas (1) Agenda…)

Dick Emanuelsson

[8] Agenda Energética de Washington, av Víctor J. Poleo Uzcátegui / Soberania.info - 20/09/03

------------------------

Enligt FN:s klimatpanel

IPCC, Intergovernmental panel on climate change, kommer klimatförändringen att ånga upp stora kvantiteter av sötvatten. Enligt FN kan 29-30 miljoner människor komma att dö på grund av brist på vatten under de närmaste 25 åren.

IPCC uppmanar världens regeringar redan nu vidta åtgärder för att utsläppen av växthusgaser minskar innan 2015, och därefter reduceras med 50-85 procent till under 2000 års utsläppsnivåer.

Enligt IPCC är dagens koldioxidnivåer i atmosfären de högsta sedan 650 000 år. Orsaken är människans utsläpp av växthusgaser, framför allt från förbränningen av fossila bränslen. Jorden har blivit 0,7 grader varmare, men perspektivet är att medeltemperaturen kommer att stiga med 2-4,5 grader de närmaste 100 åren. Över en miljard människor hotas av svält, vattenbrist och svåra översvämningar till följd av utsläppen.

Dick Emanuelsson

––––––––––––––––––––––––––-

CITAT:

“Om inte U-länderna är kapabla att betala sina utlandsskulder, då kan de ju alltid sälja sina rikedomar, sitt territorium och sina fabriker.”
(Margaret Thatcher)

Vapensmugglare i Chiquitahamn mördad

Luis Anibal Chaverra var den colombian som greps och fängslades för att ha varit spindeln i nätet när de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia lossade 23 containrar med fem miljoner skott och 3 000 AK-47:or i hamnstaden Turbo den 7 november 2001. Han greps 2003 men släpptes för några dagar sedan. I söndags sköts han ihjäl av två pistolmän när han lämnade sitt hem. Den jättelika smugglingen ägde rum när fartyget Otterlo anlände till Chiquitas hamnanläggning i Turbo. Chiquita bötfälldes för 100 000 dollar samma år av USA:s justitieministerium för att ha mutat colombianska statstjänstemän för att ha kontroll över hamnen. Chiquita betalade officiellt sammanlagt 1,7 miljoner dollar till paramilitärerna mellan 1997-2004.

De colombianska myndigheterna vill nu ta upp till förnyad prövning om företaget är inblandat i vapen och drogsmuggling via hamnen i Turbo. Med mordet på Chaverra är ett viktigt vittne tystat.

Dick Emanuelsson