jueves, 20 de septiembre de 2007

CENTRALAMERIKA (II): ”Det här är en terroristisk företagsregim”!

”Det här är en terroristisk företagsregim”!

I den andra delen av Dick Emanuelssons reportage om maquilasföretagen i Centralamerika har han träffat anställda och representanter för arbetsministeriet. Vittnesmålen talar om arbetsförhållanden som är bland de värsta som dagens näringsliv kan uppvisa i världen. De inbegriper både fysiska som sexuella övergrepp men även en arbetstid som ofta löper över hela veckan.

MANAGUA / 2004-07-15 / Maquilas i Centralamerika, del 2 MANAGUA De värsta anklagelserna bekräftas av arbetarna som går av skiftet på den heta eftermiddagen. Brott mot alla de existerande ILO-normer.

– Vi utsätts till och med för fysiska övergrepp, säger Javier Lopez Cuello, som stannar upp för en intervju.

I tusentals strömmar de ut mellan klockan 17.00 och 18.00. De flesta är unga kvinnor mellan 16-25 år och ler och skrattar mot kameran. Javier har arbetat i ett år vid ”Yu Jin Nicaragua”, som i huvudsak tillverkar märkesjeans för USA-företag.

– Jag tjänar 533 cordobas (ca 255 SKr) var 15:e dag som grundlön. Arbetstiden är 07.00–17.15, sju dagar i veckan. De blir griniga när vi hävdar att vi behöver vara med familjen åtminstone en dag i veckan.

Arbetsmarknadsministeriets inspektör, Maria del Carmen Peña anmälde företaget när detta avskedade styrelsen för den fackklubb som arbetarna hade valt. Hon krävde att företaget skulle återanställda fackstyrelsen och de arbetare som hade skrivit på intresseanmälan om att ansluta sig till facket. Företaget vägrade en andra gång och bötfälldes för den löjliga summan av 10 000 cordobas, eller 4 800 svenska kronor. Ministeriets inspektörer betraktas som företagsägarnas handgångna män som låter sig mutas med pengar under bordet.

– Vi har inte sett till några inspektörer från ministeriet och även om de skulle komma in så har vi inget som helst förtroende för dem, säger en av de få äldre kvinnorna på fabriken. Hon menar att mellan den korrumperade politiska eliten i landet och maquilasbolagen passerar åtskilliga miljoner dollar under borden. Därför är böterna bara en dekorativ inrättning menar kvinnan.

BREDVID KVINNAN STÅR HENNES 20-åriga dotter, blek och sjuk. Hon har arbetat sedan i måndags och först i dag torsdag har arbetsledaren dykt upp och motvilligt gett henne permission för att uppsöka sjukhuset för att behandla den fyra dagar gamla febern.

– Arbetsmiljön är fruktansvärd. Som du känner så är det hett trots att klockan har blivit halv sex på eftermiddagen. Under dagen är det 40 grader inne i fabriken. Men där finns ingen ventilation eller utsug för att dra ut allt dammet som alla tyger rör upp. Det enda vi har är en takfläkt som bara virvlar omkring dammet. Jag har fått tendenser till astma och många av mina arbetskamrater befinner sig i samma situation, säger kvinnan som inte vågar säga sitt namn för risken att avskedas.

Hon har tidigare arbetat många år som undersköterska tills staten ”reorganiserades” och tusentals offentlighets- och sjukvårdsanställda fick gå trots enorma behov i landet. Men lönen var också liten och de extra timmarna på Yu Jun fabriken gör att hon får lite ekonomisk respit för att familjen överklever i det land som bara ligger ett snäpp efter Haiti på fattigdomslistan i Latinamerika.

– När arbetsmarknadsministeriets inspektör har dykt upp en lördag utgår orden: ”stämpla inte kortet” för att, i händelse av hon släpps in, ska upptäcka att här arbetar vi sju dagar i veckan, ett brott mot arbetstidslagen, säger Javier Cuello.

Men brottet mot den fackliga organisationen, vad består då det i?

– Det sägs att det finns en fackklubb här inne men vi har inte märkt av den. Vi vet inte ens vilka som ingår i facket eller dess styrelse. När vi framför klagomål till personalchefen finns det aldrig något fack som backar upp oss.

DE FYRA TUSEN ARBETARNA har en socialförsäkring som också omfattar de övriga familjemedlemmarna. Men Javier säger att det är inte populärt att begära ledigt för den anställde eller hans familj för att gå till läkaren.

– Koreanerna säger att ”ta hit din dotter till fabriken så får vi titta på henne och då kan vi kanske ge dig ledigt”. Men det är ren lögn, de ger oss nästan aldrig tillstånd för att familjemedlemmarna kan gå till läkaren.

Semestern, hur många dagar och hur stor är semesterersättningen?

– Nej, semester har vi inte, de betalar för den, visst, men vi tvingas arbeta på vår semester. Ägarna håller den här fabriken i gång 24 timmar per dygn, sju dagar per veckan, tolv månader per år utan att maskinerna stannar. Det är vårt liv, señor.

Säger Javier med ironi i rösten och ett sarkastiskt leende.

Bakom honom dyker det upp en grupp kvinnor som slänger till honom några ord följt av ett gapskratt.

– De är ”sapos”, företagets angivare och tjallare. I morgon kommer jag säkert att ställas inför ett korsförhör av koreanerna, säger han utan oro i rösten. För det här är en terroristisk företagsregim som bara vill veta av att du jobbar och håller käften. De till och med ger oss slag när problem och produktionsstopp uppstår trots att det inte är vårt fel.

Mer än en gång har det kliat i nävarna på Javier och hans arbetskamrater att ge tillbaka och en gång för alla spöa upp sina plågoandar. Men det går inte, menar Javier, ”vi har händerna bakbundna för alternativet är att gå ut i massarbetslöshetens Nicaragua”.

* * *

I TVÅ DAGAR JAGADE JAG HENNE för att få en kommentar om det koreanska företaget Yu Jin och USA-företaget John Garment som arbetsmarknadsministeriets inspektör Maria del Carmen Peña bötfällde. Varje gång jag ringde hennes sekreterare sa denna att “La Doctora kommer om en timme. Men jag ringer upp Er”.

Och så höll det på i två dagar tills jag ledsnade för jag insåg att landets arbetsmarknadsministerium helt enkelt är livrädda för att stöta sig med företagsledarna på de två maquilasföretagen. Jag lurade mig helt enkelt in på ministeriet och fann arbetsinspektör Maria del Carmen Peñas kontor.

Så där stod jag framför en snygg 35-årig advokat som indignerat undrade varifrån jag kom. Jag framförde mitt ärende och lämnade mitt kort. Under tiden hon talade i telefon “tjyvtog” jag tre bilder, i fall hon skulle kasta ut mig. Då hade jag i alla fall en bild av henne som jag skulle kunna illustrera reportaget.

– Jag har väl inte gett Er rätt att fotografera mig! sa hon lite surt i en paus i telefonen.

Jag kastade upp min lilla handdator och visade henne artikeln från den 24 februari där böterna mot de bägge företagen är beskrivna med brottsmål. Det gjorde verkan.

Hennes beslut om att bötfälla det koreanska företaget för den symboliska summan av 10 000 cordobas, lika med drygt 4 000 kronor är mer av ”dekorativ” karaktär, hade de anställda sagt.

Inte bara klubbstyrelsen hade sparkats utan också ett stort antal arbetare som hade anmält sitt intresse att ansluta sig till den nybildade fackföreningen. Men för dessa tog ministeriet ingen notis.

– Företaget köpte personer som rapporterade från det möte där beslutet togs att bilda fackklubben. Därefter fick de intresserade arbetarna avsked.

MARIA DEL CARMEN SLÄPPS IN på Yu Jin, säger hon. Under sina inspektionsrundor i fabriken med 4 000 arbetare går hon själv tillsammans med ett par “hälsovårdstekniker”, som hon kallar dem, liknande skyddsinspektörer.

– De främsta klagomålen handlar om att de inte får ledigt för att gå till läkaren samt att de tvingas arbeta extra. Arbetsveckan är 48 timmar och lagen säger också att du bara kan arbeta nio timmar extra per vecka. Men verkligheten är tvärtom, de flesta arbetar mycket mer.

Arbetarna säger att de arbetar både lördag och söndag.

– Jo, inte på alla företag men på en del. Arbetsgivaren hävdar att arbetaren vill arbeta extra och att han då får tillåtelse till det via en skriftlig överenskommelse.

Men arbetarna säger att de tvingas till att INTE stämpla kortet när arbetsgivaren vet att inspektören kommer…

– Visst kan det vara så, och därför kräver vi att stämpelkortet ska vara undertecknat av den anställde när han går in och ut.

Jag frågar den kvinnlige och välbetalde advokaten vad hon anser om lönen, 68 dollar per månad men hon svarar kallt att det är minimilönen i ”La Zona Franca”, den skattefria arbetszonen.

Men hon ser resignerad ut när jag vill att hon ska dementera eller kommentera mitt påstående att på Yu Jin har de 4.000 arbetarna ingen reell rätt att organisera sig fackligt.

– Nej, det har de inte. Det visar ju avskedandena, inte bara för klubbstyrelsen utan även de som hade skrivit under sitt namn för att ansluta sig till fackklubben.

DE 60 000 ARBETARNA och de få existerande facken på de 67 maquilasföretagen i Nicaragua har en formell laglig rätt att gå ut i strejk. Men bara när arbetsmarknadsministeriet gett dem tillåtelse efter att studerat krav och andra faktorer.

När genomförde arbetarna en strejk senast?

– Det var i september förra året, men det var en olaglig strejk där arbetarna ockuperade fabriken. I sådana situationer rycker vi ut och förklarar för arbetarna vad lagen innebär.

OK, och när ägde det senast rum en laglig, av arbetsmarknadsministeriet godkänd, strejk rum?

– Den har aldrig ägt rum, säger hon och kan inte kontrollera skrattet som bryter fram. Arbetarna har inte uppfyllt kraven för att strejken ska vara laglig.

Arbetarna säger att de arbetar under omänskliga förhållanden där även arbetsgivaren och förmännen tar sig rätten att slå de anställda.

– Det ägde rum i början, men med tiden har det upphört. Det hände också att arbetarna förvägrades att gå till toaletten. Dessa brott har också upphört.

Senast igår bekräftade tre arbetare jag talade med att de utsätts för slag av arbetsledningen, och kvinnorna är de som är värst drabbade.

– Företagen argumenterar att de är vana vid ett annat arbetsklimat och kultur där detta var vanligt.

Men här finns också USA-företag.

– Koreanerna och kineserna kastade paket i ansiktet på arbetarna eller slog dem när något i produktionen gick snett.

Om en nicaraguansk arbetsgivare gör samma sak, hamnar han då inte bakom galler?

– Naturligtvis, så är lagen.

Men om arbetaren anmäler Maquilasföretaget?

– Visst, det är samma sak, men för att inte förlora sitt arbete gör han det inte.

Vad tänker ministeriet göra inför denna häpnadsväckande situation, arbetsförhållandena på dessa företag är ju kända världen över?

– Vi gör ansträngningar för att få bort dessa dåliga vanor och hänvisar till lagen.

Vilka kriterier behövs för att bli arbetsrättsinspektör.

– Jag är advokat och kan lagen och vet hur företagen måste uppföra sig.

650 dollar är maxistraffet för företagare som John Garment eller Yu Jin som bryter mot ILO:s normer å det värsta. Skulle högre böter som svider hjälpa?

– Jovisst, men det är parlamentets uppgift.

* * *

KVINNOR MISSHANDLAS, vägras permission att gå till läkaren vid graviditet och kvinnliga anställningssökande måste uppvisa graviditetstest. Det är några av de frågor som advokaten Florencia Quesada arbetar med i Honduras.

Hon tillhör kvinnoorganisationen CDM i Honduras som arbetar nära både landets fackföreningar som kvinnorna på maquilasföretagen. De ser sitt arbete som ett komplement, inte konkurrens, med fackföreningarna. Men CDM publicerar ingen ”svart” lista över de företag som bryter grovt mot både ILO:s som landets arbetslagstiftning.

– Det finns kanske 10-12 fackklubbar på de 200 maquilasföretagen i landet och det är svårt att komma in på fabrikerna. Skulle vi offentliggöra vilka företag och vilka brott dessa begår skulle det vara ännu svårare att komma in för att ”övervaka” situationen, säger hon och erkänner att det är ett dilemma.

Det handlar inte enbart om att försvara arbetarna, och då främst arbetarkvinnorna som utgör 75 procent av de 350 000 anställda på maquilasföretagen i de fem centralamerikanska länderna, utan även skapa avtal som garanterar en arbetare en ekonomisk ersättning när ett företag från en dag till en annan lämnar landet och alla sina ekonomiska åtaganden mot tusentals arbetare. ”Det måste svida ekonomiskt för ett företag att lämna landet”, understryker hon.

CDM:s principiella inställning till verksamheten på maquilasföretagen är att bara fackföreningarna är den verkliga representanten för arbetarklassen, såväl män som kvinnor. Hon säger också att det väckta internationella intresset för den exploatering av arbetskraften som pågår i Centralamerika är viktig att utnyttja men avvisar den bokstavliga industri som dykt upp i kölvattnet av debatten. I den florerar skrupelfria, framför allt nordamerikanska, advokatbyråer som ofta är anställda av de transnationella bolagen för att utfärda ”certifikat över gott uppförande”.

* * *

Landsorganisationen varnade för konsekvenserna

MANAGUA / Var finns rättigheterna för arbetarna på maquilasföretagen och vad gör facket?

– Arbetsgivarföreningen och högerpartierna anklagade Sandinistpartiet för att vara motståndare till utländska investeringar. Men det var och är lögn. Däremot var vi motståndare till det ”kolondrinska” kapitalet, det som kommer och sedan lämnar landet och de anställda vind för våg. Vi kan aldrig acceptera att dessa företag inte respekterar arbetsrätt, lagar och mänskliga rättigheter, säger Sandinistiska landsorganisationen CTS organisationssekreterare, Roberto Gutierrez.

CST:s generalsekreterare Roberto Gonzalez, som också är parlamentsledamot för Sandinistpartiet, arbetar på ett lagförslag som ska förbättra arbetsvillkoren för arbetarna. Men motståndet mot lagförslagen är stenhårt, menar Gutierrez som säger att motståndet finns i hela Centralamerika.

– Arbetsmarknadsministeriets inspektörer blundar för brotten på maquilasföretagen, det är den verkliga sanningen. Men det är ingen överraskning, för den regering vi har är arbetsgivarföreningens regering. Enrique Bolaños var ordförande för Nicaraguas arbetsgivarförening COSEP (Nicaraguas motsvarighet till SAF) innan han tillträdde som President i Nicaragua. Därför ser vi ingen som helst politisk vilja att ta itu med alla de rekommendationer och krav från ILO:s inspektörer som besökt och tagit del av alla de krav och kritik som arbetarna och fackföreningarna har mot hur maquilasföretagen behandlar sina anställda.

Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA: I underleverantörernas våld

I två delar ger Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson bakgrunden till de så kallade Maquilasföretagens hänsynslösa utsugning av anställda i Centralamerika. Nästa vecka publicerar Flamman intervjuer med arbetare i Nicaragua, El Salvador och representanter för kvinnoorganisationer i Honduras.

Av Dick Emanuelsson

Maquilas i Latinamerika, Del 1 CENTRALAMERIKA

TEGUCIGALPA / 2004-07-08 / Vi köper och konsumerar kläder och produkter många gånger utan veta vad som ligger bakom framställandet av dessa. De så kallade ”certifikaten” har heller inget som helst med ILO:s normer om ett anständiga arbetsförhållandena att göra. Snarare är det så, att dessa ”certifikat” som godkänner produkten är en del av den privatisering av arbetsmarknadslagar som står i direkt motsättning till ILO:s normer och rekommendationer. Bakom flera av dessa certifikat står krafter som skapats av de multinationella bolagen.

De så kallade maquilasföretagen, de outsourcade underentreprenörerna som gör det ”smutsiga jobbet” för de transnationella företagen, började blomma upp i Centralamerika i början av 1990-talet. I dag arbetar 350 000 människor vilket utgör 2,9 procent av den yrkesaktiva befolkningen i de fem centralamerikanska länderna Costa Rica, Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala.

År 2005 beräknas att en halv miljon människor ska ha sin utkomst i de överfulla fabrikerna i Centralamerika. Lönerna är extremt låga. Honduras och Nicaragua har minimilöner som är lägre än 1 000 dollar per år. Maquilas betalar knappt någon skatt, socialförsäkringarna obstrueras när den anställde vill uppsöka läkaren. Men inte bara amerikanska, koreanska eller kinesiska företag bär sig svinaktigt åt, även de lokala företagen utnyttjar möjligheten att starta maquilasföretag. I El Salvador betraktas de salvadoranska företagen som till och med värre än de koreanska.

Den fackliga organisationsgraden har sjunkit, oavsett företagets ursprungsland, trots många dramatiska rapporter och reportage om exploateringen av de anställda. Två länder i Centralamerika, Nicaragua och Honduras, utmärker sig för en högre organisationsgrad än sina grannar, 14 respektive 12 procent av den yrkesaktiva befolkningen.

Men på maquilasföretagen är situationen helt annorlunda. Enligt ILO fanns det 881 maquilasföretag i Centralamerika år 2000 men bara 40 fackklubbar. År 2003 hade antalet företag ökat till 1 212 (+37,5 procent) men bara 45 fackliga organisationer, vilket motstavar 3,71 procent, en minskning med 17,5 procent.

Så här ser bilden ut land för land:

  • I Guatemala fanns det två fackklubbar på 254 företag.
  • I Honduras har antalet fackklubbar minskat från 15 till 6.
  • I Nicaragua finns det 31 fack registrerade men bara 16 som har verksamhet.
  • I El Salvador finns det fyra fackklubbar på maquilas som sysselsätter 80 000 anställda.

Trots att grundlagarna i Centralamerika ger alla medborgare möjligheten att organisera sig fackligt är verkligheten den raka motsatsen.

VILKA METODER ANVÄNDER företagen för att bekämpa den fackliga organiseringen av denna jättekoncentration av arbetare? Det handlar om en kombination av hot och förföljelse:

  • Upprättande av ett intern reglemente som ligger under de etablerade normerna som bland annat innebär arbetstider som långt överskrider 8 timmars arbetsdag, sex dagar i veckan.
  • Ständiga hot mot arbetare att inte tala om arbetsrätt eller umgås med organiserade arbetare.
  • Slå till mot och upplösa fackföreningar som just har konstituerats och av arbetsmarknadsministeriet fått sin legala status. (Ministeriet anklagas för att överlämna namnlistorna till arbetsgivaren över de arbetare som vill ansluta sig till fackklubben, vilket resulterar i ett omedelbart avskedande av de intresserade. Många av dem som deltar i bildandet av fackklubben avskedas innan ministeriet godkänner den. Det har ofta som resultat att anställda som tänkt ansluta sig till den nybildade klubben avstår.)

l Upprättande av svarta listor. I fyra av de fem centralamerikanska länderna har arbetsgivarna inom textilbranschen, som är den dominerande, upprättat svarta listor där fackledare och anställda som är med i facket utestängs från maquilasföretagen.

INTE I ETT ENDA av de fem centralamerikanska länderna har en laglig strejk utlysts och genomförts på maquilasföretagen. Det beror delvis på att det bara finns fackklubbar på 3,7 procent av företagen, men framför allt för att de lokala arbetsmarknadsministerierna aldrig godkänner en strejk.

Därför är alla de konflikter som uppstått ”vilda”. Arbetarna har genomfört hungerstrejker i El Salvador, upprättat barrikader och ockuperat fabriker i Honduras och Guatemala, ”konfiskerat” maskinerna och därefter satt eld på fabriken efter att företagsägarna beslutat stänga fabriken och flytta produktionen utanför landet, utan att ha betalat ut innestående löner. Aktionerna visar många gånger på den desperation som uppstår när tusentals arbetare plötsligt inser att i morgon har de inget arbete eftersom ägaren anser att lönerna blivit för höga och därför lämnar landet. Regeringen lyfter inte ett finger.

MEN DÄR FINNS ÄVEN de korrumperade ledarna för fackföreningarna som agerar som ”arbetarrörelsens Judas”. Den historiska landsorganisationen Fenstras i El Salvador är ett sådant exempel och den landsorganisation som tas emot hjärtligast av arbetsgivarsidan. Fenstras taktik går ut på att ha ”vilande” klubbstyrelser på företagen som vaknar till liv när Fenstras träder in på arenan som ”medlare” mellan protesterande anställda och företagsledningen. När det är uppenbart att företaget har brutit grovt mot lagar och avtal lägger Fenstras ett förslag som ligger 50 procent under ett korrekt beslut. Den ”avskedade” klubbstyrelsen får alltid 100 procent i skadestånd för sin ”insats” vilket betyder en årslön. På så sätt försörjer Fenstras, som i praktiken är ett ”skelett”, sina funktionärer. Samtidigt uppnås arbetsgivarsidans syfte, vilket är att arbetarna vänder fackföreningarna ryggen i stället för att skapa verkliga fackföreningar värda namnet.

Ett sätta att bredda makten är att anställa tjänstemän från arbetsmarknadsministeriet för administrativa uppgifter på maquilasföretagen. Inför de anställda är detta en maktdemonstration som säger att ”det lönar sig inte att gå till ministeriet och hävda grundlag och arbetsmarknadslagstiftning för vi har dessa tjänstemän i vårt garn”. I fyra av fem länder betraktas arbetsmarknadsministeriet vara helt i företagens kontroll.

De inspektioner som görs på företagen handlar ensidigt om att beskydda företagen som bryter mot arbetsrätt och lagstiftning. Inspektionerna görs ofta i sällskap med arbetsledningen vilket innebär att den anställde omedelbart håller inne med sin kritik och sina krav på en förändring. Ministeriets inspektörer kräver också ofta att de anställda ska betala inspektörens ”utlägg” för taxi och andra omkostnader. För en nicaraguansk arbetare med 66 dollar i månadslön är detta krav nästan omöjligt. Därför anlitas sällan arbetsmarknadsministeriets tjänster.

AV DE 350 000 ANSTÄLLDA på maquilas i Centralamerika beräknas 75-80 procent vara kvinnor. Olika kvinno- och feministorganisationer har uppmärksammat denna enorma koncentration av kvinnlig arbetskraft.

Dessa organisationer arbetar på olika sätt. Några vill organisera kvinnorna på företagen medan andra genomför undersökningar om företagen och genomför utbildningsprogram för kvinnor men har det gemensamma att de vill försvara arbetarkvinnornas rättigheter. De flesta organisationer kallar sig ”feminister”, som i fallet Nicaragua och organisationen MEC [1]. Denna ser sin egen organisation som ett alternativ till facket. MEC förhandlar direkt med arbetsgivaren och föredrar att använda sig av en strategi som innebär att man undviker en konfrontation med både arbetsgivaren och regeringen.

Den honduranska kvinnoorganisationen CODEMUH [2] förfäktar principen att ”kvinnan främst är kvinna, inte arbetare”. Könet står över klasstillhörigheten. Därför vill CODEMUH vara ett alternativ till facket.

Men det är en ståndpunkt som inte delas av den andra honduranska kvinnoorganisationen CDM. Denna har ett brett forsknings- och juridiskt stödarbete till både fack och kvinnor på maquilasföretagen och ser helt annorlunda på sina uppgifter än CODEMUH. CDM anser att dess arbete aldrig kan ersätta facket, däremot komplettera det.

Fackets främsta kritik mot dessa ”NGO:s”, frivillighetsorganisationer, är att de föredrar att förhandla individuellt med arbetsgivaren och regeringen som gärna ställer upp på denna princip. Resultatet är att de existerande fackföreningarna försvagas och riskerar att försvinna.

CODEMUH startade det ”Oberoende Övervakningssällskapet”3 som orsakade stora problem med både facken och de anställda, främst kvinnorna, som inte kände sig representerade av denna organisation som däremot hade utmärkta relationer till arbetsgivarna.

Slutsatserna av deras verksamhet är att de ändå har lyckats tränga in och utvecklat en aktivitet inom ett område där facken har mycket stora svårigheter att få fäste. Dessa organisationer har fäst uppmärksamhet på ett tema där kraven för varje dag blir allt starkare på förändringar.

I I-LÄNDERNA DÄR MÄRKESJEANS och andra produkter köps och konsumeras har medvetenheten om de anställdas utsatthet på maquilasföretagen ökat starkt. ”Fair Trade”, ”Rena varor” och liknande projekt har blivit mottot för många företag. När Skanska skickade polisen på 700 anläggningsarbetare vid ett kraftverksbygge 2002 i Peru, föll masken av när polisen pucklade på och sköt en arbetare. Orsaken till protesten var flera men den främsta var att det nybildade fackets ordförande hade avskedats, trots att Skanska har en ”uppförandekodex”. Tack vare internationell uppmärksamhet kopplades Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dess International in och efter några månader kunde konflikten lösas, tack var facket och de internationella kontakterna.

De transnationella företagens ”entreprenörer” är inte dumma utan har begripit att även här gäller det att hålla sig framme och lyfta fram det egna företaget som ett ”föredöme” som strikt följer ”en uppförandekod” inför de anställda.

Men det är inte dessa som utdelar ”certifikatet” eller intyget över ”gott uppförande” över företagets agerande. I stället har det blomstrat upp en ny marknad med miljoner dollar i potten för företag, skrupelfria advokater, konsulter eller så kallade ”NGO:s”, organisationer som blommar upp med kontor och internationella förbindelser som utför de ”oberoende kontrollerna”. De flesta av dessa personer, organisationer eller företag kontrakteras direkt av företagen som betalar deras verksamhet.

I dag finns det flera uppförandekoder, bland annat European Code of Conduct for Ethical Trading, EU-parlamentets etiska handelskoder från 1999. Dessa koder har blivit rena handelsstrategier för maquilasföretagen för att kamma hem kontrakt hos de multinationella företagen. Marknaden har krympt och multisarna kräver allt mer vilket samtidigt innebär att pressen läggs på de anställda.

Även om det etablerats ett samarbete mellan vissa av dessa NGO:s och lokala fackföreningar, har de sistnämnda lite inflytande när konflikterna ksärps. ”Det civila samhällets” kontrollanter är heller inte intresserade av att offentliggöra de verkliga skurkarna, de företag som utsätter sina anställda för grova brott, med argumentet att då ”kommer vi nästa gång inte att ha tillträde till fabriken”. De fackliga organisationerna eller de oorganiserade arbetarna anser heller inte att dessa ”kontrollanter” har en reell påverkan för att förbättra situationen på maquilasföretagen.

Men det är ett faktum att konsumenterna i ”Norr” allt mer kräver att även arbetarna ska ge sitt ”intyg” till produktionsresultatet. Den eviga frågan är hur detta ska gå till om samma arbetsgivare med alla medel bekämpar arbetarnas försök till facklig organisering.

DET FAKTUM ATT ETT FÖRETAG har upprättat en ”uppförandekodex” innebär inte att denna står över de skyldigheter som stipuleras av ILO eller det egna landets lagar. Men i en undersökning genomförd av ILO, ”Privatiseringen av arbetsrätten”,4 fastslår utredaren att arbetsmarknadslagstiftningen och ILO:s normer och rekommendationer successivt har ersatts av egna privata normer, vars karaktär inte är bindande till det egna landets lagar eller ILO. Det ”civila samhällets” godtrogna aktivister från olika organisationer har omedvetet bidragit till denna privatiseringsprocess, även om deras syfte har varit det motsatta. Dessa ”uppförandekodex”, som många gånger har utarbetats tillsammans med ”aktivisternas” organisationer är en reell kapitulation inför denna privatiseringstendens.

Fackföreningarna har tagit avstånd från denna utveckling och kräver att företagen ska uttala sig och ansluta sig till de normer och konventioner som fastställts av ILO, allt annat är ett spel för gallerierna för att leda in debatten på ett stickspår. Det bör vara ett riktmärke för alla konsumentföreningar i världen. De verkliga oberoende ”kontrollstationerna” bör överlämnas till fackföreningarna.

Ordförklaringar och källor:

[1]. MEC, Movimiento de Mujeres Trabajadoras y desempleadas Maria Elena Cuadra, Nicaragua.

[2]. CODEMUH, Colectiva de Mujeres Hondureñas

[3]. Equipo de Monitoreo Independiente

[4]- Roland Koepke, et al (2000: 205), CINTERFOR/ILO (2001)

Källa: I september förra året (2003) sammanstrålade landsorganisationerna i de fem centralamerikanska länderna. Resultatet blev bildandet av en ”Gemensam centralamerikansk plattform”. Fackens erfarenheter sammanfattades i skriften ”Maquilas i Centralamerika, förföljelsen mot facket löser inget”, såväl konferensen som skriften finansierades av de spanska Arbetarkommissionerna och UGT samt en rad katalanska folkrörelser.