jueves, 4 de octubre de 2007

Che vinner en ny seger mot sina mördare, 40 år efter han avrättades i Bolivia

<8406>

Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Nationella Befrielsearmén”.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp men skulle släckas, tillfälligt, den 9 oktober samma år då Che avrättades.

Den 7 oktober hade han sårats och tillfångatagits. Che fördes till skolan i den lilla byn La Higuera. Sergeanten Mario Terán anmälde sig som frivillig för att genomföra avrättningen av Che, som i tidningarna redan hade förklarats ”död i strid”. Men Terán hade först inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske, kubanske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!”.

FÖRSPELET TILL GERILLAN I Bolivia hade tagits redan 1965 i Havanna, främst med det bolivianska kommunistpartiet (PCB) och dess ledare Mario Monje.

– I november 1966 var jag medlem i och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade inlett de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Så sa Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne, när jag träffade henne och Nila Heridia, ”Ivana”, student vid den medicinska fakulteten i La Paz som 1968, året efter Ches död, anslöt sig till ELN-gerillan. Nu är hon hälsovårds- och idrottsminister i Evo Morales’ regering.

Jag träffade dem bara några dagar efter att det bolivianska folket hade störtat president Sanchez de Lozada den 17 oktober 2003, nästan på 36-årsdagen av avrättningen av Che. Men det är nog först nu som Che och de politiska principer han stod skördar sina frukter.

BARA ETT ÅR INNAN Che avreste till Bolivia, talade han till delegaterna på den Trikontinentala konferensen i La Havanna 1966 och till försvar av det vietnamesiska folket som stred mot USA-administrationens folkmordskrig i Indokina:

”Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!” [1].

Che visste att förr eller senare skulle Latinamerika resa sig. I dag pågår i hela Latinamerika en intensiv politisk process. En brokig social, folklig och demokratisk revolutionär vänster erövrar politiskt inflytande i en takt som gör Vita huset och det internationella storkapitalet nervösa. I söndags vann Ches idéer i Ecuador där det ecuadorianska folket skördade en brakseger och bokstavligen sopade bort de gamla korrumperade partierna från den politiska scenen när det valde ledamöter till en konstituerande församling som ska utarbeta en ny grundlag i landet.

Och där i skolan i den lilla fattiga och totalt okända byn La Higuera för 40 år sedan, mötte Che döden med ett mod och ett kurage som få personer kan uppvisa. Det är denna rebellanda som gör honom odödlig bland de latinamerikanska massor som älskar honom och ser honom som prototypen av den Nya Människan som Che slogs och gav sitt liv för. Det finns till och med de, som i fallet med invånarna i La Higuera och Vallegrande i Bolivia, som i Che ser sitt eget lokala helgon; SAN ERNESTO.

FÖR ETT ÅR SEDAN visade den kubanska televisionen ”San Ernesto de La Higuera”. Det är en fantastisk vacker dokumentärfilm som låter byinvånarna komma till tals under ett tre månaders långt reportage. Det är sant att Che:s gerilla inte lyckades eller hann rekrytera många bönder och att misstänksamheten mot denna var stor hos civilbefolkningen. Men historien kommer för det mesta ikapp verkligheten. I dag tänder bönderna i detta område ljus för att be till sitt eget helgon.

Elia Ariega var sjuksköterska och tvättade Che efter att han avrättats.

– När en person dör förändras ansiktsfärgen. Men inte på Che. Hans ögon var öppna som om han levde. De intensiva ögonen reflekterade inte död och han har sedan den dagen förblivit levande i våra hjärtan hos var och en av oss.

Historikern Pastor Rocabado berättar om ett möte med en nunna som hade sett Che: död

– ”Pastor, det är otroligt! Che ser precis ut som Jesus när han togs ner från korset. Han har ögonen öppna och han ser ut som om han skulle vilja säga något”.

Likheterna mellan Jesus och Che är att bägge tog ställning för de fattiga och de utsatta, arbetade för att skapa en Ny Människa och gick bägge sina öden till mötes med fysisk smärta och död.

PÅ MORGONEN DEN 9 oktober hade den kubanskfödde CIA-agenten Felix Rodriguez anlänt till La Higuera och på eftermiddagen avrättades Che av sergeant Mario Terán. Officiellt var det ett beslut som togs av president och general René Barrientos och överbefälhavaren Alfredo Ovando Candía, flygvapenchef och landets ÖB, men inofficiellt togs beslutet av CIA och dess utsände.

“När jag kom in i skolsalen satt Che på en bänk”, berättade Terán [3]. Han såg på mig och sa:

– Ni har kommit för att skjuta mig.

“Jag kände mig hämmad och sänkte huvudet utan att svara. Då frågade han mig:

– Vad har de andra sagt?

“Jag svarade att de inte hade sagt något, och han grymtade:

– Så modiga!

“Jag vågade inte skjuta och i det ögonblicket såg jag att Che växte, han blev mycket stor, enorm! Hans ögon lyste intensivt, jag kände som om han kastade sig över mig och när han tittade med den fasta blicken mot mig blev jag yr. I ett ögonblick tänkte jag att Che skulle kunna ta ifrån mig mitt vapen.

– Var förnuftig! beordrade han mig, och sikta väl, ni ska skjuta en människa!

”Då tog jag ett steg tillbaka mot tröskeln vid dörren, slöt ögonen och sköt den första salvan. (…) Jag återtog modet och sköt den anda salvan, som träffade honom i armen och i hjärtat. Då han var han redan död”.

MEDAN FELIX RODRIGUEZ fick nya CIA-uppdrag i Vietnam, Centralamerika och ständiga terroristuppgifter riktade mot Kuba, glömdes Sergeant Mario Terán helt bort av både Bolivia och världens historiker. Han levde i misär på en miserabel armépension, fick gråstarr men hade inte pengar att betala en enkel operation och blev slutligen blind [2].

Och livet kan ibland ta ironiska svängar, vilket Pablo Ortiz, journalist på dagstidningen El Deber i Santa Cruz fick erfara:

– Terán opererades mot starren av kubanska läkare helt gratis. Ingen på sjukhuset visste vem han var tills hans son kom till tidningen i augusti 2006 och berättade för oss (vad som hänt hans far) och ville att vi skulle publicera ett offentligt tack (till Kuba).

Sedan Evo Morales vann presidentposten i december 2005 har Ches bödel och ytterligare 110.000 bolivianer opererats. De har fått tillbaka sin syn igen tack vare att Kuba och Venezuela igångsatt ett av de mest humana projekt som Latinamerika skådat; Mision Milagro, där sex miljoner fattiga latinamerikaner under en tioårsperiod ska opereras mot ögonsjukdomar.

Varje år mister 650.000 fattiga latinamerikaner, likt Mario Terán, sin syn eftersom de inte har pengar till att betala en ögonoperation. I dag går flygplanen i skytteltrafik mellan kontinenten och Havanna & Caracas med fattiga människor som i morgon kommer att se färger, solen, regnet och sina närmaste.

Utan tvekan har Che vunnit ännu en seger, 40 år efter sin död och han kommer, med all sannolikhet, att skörda nya segrar. Eller, som pionjärerna (skolbarn) alltid avslutar sina tal på Kuba:

”Pioneros! Por el Comunismo! Seremos como El Che”!

Pionjärer, för Kommunismen, vi ska bli som Che!

Dick Emanuelsson

[1] Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

[2] Héctor Arturo, «Che vuelve a ganar otro combate», Granma, 29 de septiembre de 2007.

[3] Mario Terán, «Extractos», sin fecha. http://fotolog.terra.com.ar/desdelaterraza:26 (sitio consultado el 30 de septiembre de 2007), citerat av fransk-algeriske universitetsläraren Salim Lamrani, Rebelión.

GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

<23>

GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

La Paz / 031107 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.

Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.

”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .

För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.

De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.

– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Legitima skäl för väpnad kamp

Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.

Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia, ”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.

Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.

Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.

– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.

– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.

Kommunistpartiets roll

Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.

Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.

Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.

– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.

Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.

Till baslägret i djungeln

– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.

I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.

Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.

En daglön till gerillan

– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.

Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:

– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.

Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.

Möte PCB-Che

Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.

”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:

  • Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
  • Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
  • Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”

Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.

För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.

– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.

– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.

Che avrättas

Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.

Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.

Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.

– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.

Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.

– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.

Träning i Sovjetunionen och Kuba

Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.

– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.

  • De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?

– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.

  • Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?
– Vi har diskuterat den frågan mycket och det är fruktbart att återigen debattera temat, säger Nila.

– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.

CIA-agenter och kubanska exilmän

Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.

– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.

  • Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?
– Naturligtvis. Hit kom många CIA-agenter som hade sällskap av kubanska ”gusanos” (som exilkubanerna kallades när lämnade Kuba för Miami efter revolutionen, reds anm.). Det kom Gröna baskrar med erfarenhet från Vietnam, elitsoldater från Stroessners Paraguay med flera länder, säger Loyola.



Che tillbaka till Kuba

Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.

Nila:

– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.

Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.

– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.

LO-ordförande vill ett nytt Kuba

Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.

– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.

– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.

Gerillan reorganiseras efter Ches död

Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.

Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.

– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.

1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia

”Vi återvänder till bergen och djungeln”

Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.

– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.

Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.

– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).

Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.

– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.

Revolutionär samordning mellan länderna

Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.

För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.

– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.

1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.

Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda

De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.

Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.

– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.

Dick Emanuelsson

Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.

– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:

"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"

(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).

(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

Läs mer om Bolivia

En grundlag för socialism i Venezuela

<8922>

TEGUCIGALPA / 071001 / Med det nya reviderade förslaget till en ny konstitution i Venezuela, tar landet och den politiska processen de första stegen mot att strukturera den juridiska basen för införandet av socialism. Synen på konsekvenserna av förslaget är både regeringen och den politiska oppositionen överens om, men sympatierna är förstås delade.

Den 15 augusti presenterade Chavez 33 grundlagsartiklar som han föreslås ska förändras. Även om det bara är tio procent av konstitutionen så handlar det om djupgående och avgörande förändringar av grundlagen som ger den politiska Chartan en kvalitativ ny inriktning. Målet för hela den politiska processen är att skapa grunden för Poder Popular, Folkmakt och socialism. Venezuela kommer att ta ställning till förslagen via en folkomröstning.

Grundlagen skapar nya folkmaktsorgan som drar in de breda befolkningskretsarna som tidigare varit exkluderade i samhällsutvecklingen. Konstitutionen ger regeringen den juridiska fullmakten den behöver för att bryta den gigantiska jordägarkoncentrationen hos en handfull män, så kallade ”Latifundistas”. Regeringen tar också kontrollen över den strategiska Centralbanken, frågor som oundvikligen skapar en total konfrontation hos den sociala och ekonomiska klass som styrt Venezuela sedan spanjorerna kastades ut.

Såväl i Latinamerika som i USA och Europa har debatten om de 33 artiklarna nästan enbart koncentrerats på artikel 230 om möjligheten att återväljas som president fler än en gång, vilket gäller nu. Expressens ledare den 19 augusti med rubriken ”En lektion i diktatur”, påstår ”Att Chavez kommer att kunna väljas om i oändlighet”.

Frågan är när Bonniersfärens språkrör tänker gå till attack mot Sveriges, Spaniens, Norges, Danmarks eller varför inte Storbritanniens grundlag och statskick där inte bara statschefen föds och dör på tronen utan att folket får ta ställning till om det vill ha en livstidsanställd statschef och att denna post ska gå i arv, utan att också de statsministrar eller regeringschefer i nämnda länder faktiskt också utnyttjar en rätt som den som nu föreslås i den venezuelanska grundlagen. Nicolas Maduro, Venezuelas utrikesminister, berättade förra veckan att 18 medlemsstater inom EU har just rätt till återval av sin statschef eller regeringschef. Men ingen i dessa länder ställer till skandal för det.

I Artikel 230 föreslås mandatperioden förändras från 6 till 7 år, från en extra omedelbar mandatperiod till löpande mandatperioder.

– Men det handlar inte val på obestämd tid, säger Chavez, och det (återvalet) beror framför allt på viljan hos ett suveränt folk.

I Venezuela kan folket avsätta presidenten efter halva mandatperioden, i vilket EU-land eller i USA har folken rätt till det?

Manuel Rosales, oppositionens presidentkandidat i december förra året sammanstrålade med 13 EU-ambassadörer i torsdags i förra veckan. Hans sammanfattning av de 33 reviderade artiklarna är stark:

– Godkänns (grundslags)reformen är det ett slag mot det venezuelanska politiska systemet. Det kommer innebär en oreparerbar skada mot alla medborgare och kommer beröra grunderna för det venezuelanska folket. Vi talar om en ny modell (…) och vi har en allvarlig fara, varnade Rosales.

Och Chavez bekräftar att förslagen får konsekvenser, vilket är målsättningen, på samhällslivets alla områden:

– Det handlar om att fördjupa den folkliga Boliviarianska demokratin. Inom ekonomin; att förbereda de bästa villkoren och så fröna för en socialistisk, produktiv ekonomisk modell. Samma inom politiken, skapa den socialistiska demokratin, sa Chavez som citerade den italienske marxistiske revolutionären Antonio Gramsci:

– Om vi inte förändrar den gamla strukturen kommer den att rasa över oss och krossa oss, förändrar vi inte strukturen kommer den att stoppa upp den revolutionära processen.

Venezuelas väg mot socialism är inte via kooperativ, slog Chavez fast med skärpa. I landet finns hundratals och en del ledande Chavister har förfäktat att detta är vägen mot socialism.

– Kooperativrörelsen garanterar absolut ingen väg mot socialism. Tvärtom kan den förvirra folket, kollektivet och många gånger oss själva, sa Chavez och citerade Che efter att han besökt Jugoslavien: ”Det är kapitalism”.

Privat, allmän, statlig och kooperativ egendom

I Artikel 115 slår grundlagen fast vilka komponenter den ekonomiska modellen ska representera och de egendomar som ska garanteras i konstitutionen. I den kapitalistiska världen grundlagsfästes nästan alltid den privata egendomen men aldrig den allmänna, offentliga eller statliga egendomen. Men Chavez slår nu ett slag för detta.

I artikelns nuvarande skrivning från 1999 “garanteras rätten till egendom”. Men enligt Chavez’ ord breddas nu denna syn. I Venezuela existerar det statliga oljebolaget PDVSA, landets ekonomiska kronjuvel och motor. Men Chavez vill nu att denna ägandeform ska kallas “Social egendom”, eller kanske mer svenskt; gemensam egendom, där staten förvisso leder företaget men där företaget tillhör folket, oantastligt enligt det nya förslaget till att bli privatiserat. PDVSA kan ha både en direkt och indirekt huvudman/ägare.

– Detta företag är och förblir alltid en social egendom genom staten, inte den kapitalistiska utan den stat vi nu bygger som är den socialistiska, underströk Chavez.

Den direkta sociala egendomen är när någon samhällsgrupp, till exempel de anställda, leder det företag där de arbetar i. Om staten i dag leder och administrerar ett företag, finns det inget, enligt lagen, som hindrar arbetarna på ett företag att i morgon ta över det direkta styret av detta.

Den kollektiva egendomen ”tillhör sociala grupper eller personer” medan kooperativet alltid är privat-kollektiv egendom, det är ingen social egendom och låt oss inte luras av detta, upprepade Chavez.

Blandegendom, ”Propiedad Mixta”, är skapad mellan den gemensamma, sociala, kollektiva och den privata sektorn i olika kombinationer för att utnyttja till exempel naturresurser som landegendomar som lagligt har övertagits och kompenserats ekonomiskt.

Artikel 136 reglerar den nya Folkmakten och den struktur som ska byggas upp i Venezuela:

Där finns de sedvanliga valen av politiker till fullmäktige; från kommunerna till Nationalförsamlingen. Men konstitutionen talar nu också om ”Råd”; allt från de Kommunala råden, Arbetar-, bonde-, studentråd, med flera organ som ska utgöra basen för den venezuelanska vägen till Folkmakt och socialism.

Artikel 141 handlar om traditionell myndighetsutövning som regleras enligt lag. Myndighetsutövningen delas nu i den nya konstitutionen upp i två kategorier; den traditionella och den som har med “Las Misiones” att göra. Denna sista ska vara en mekanism för att tillfredsställa de mest omedelbara behoven hos befolkningen, behov som inte alltid är lätta att tillfredsställa med en byråkrat bakom skrivbordet som kanske inte alltid heller är sympatiskt inställd till revolutionen.

I artikel 318 tas kontrollen av Centralbanken över av de politiskt valda i Venezuela. Den antidemokratiska formeln om en ”oberoende” bank, att ekonomerna står över folket, försvinner i det nya förslaget. Oppositionen rasar förstås eftersom Centralbankens enorma reserver på sammanlagt 60 miljarder dollar, som delats mellan en investeringsfond och de traditionella reserverna, nu kan användas till det som de är till för; finansiera social och industriell utveckling och garantera landets ekonomiska självständighet.

– Centralbanken kan inte vara autonom, det är en nyliberal föreställning. Den strategin som lanserades i Latinamerika av IMF och Imperiet (läs USA) och som till och med statsfästes i grundlagarna gjorde oss beroende av den monetära diktaturens världsdominans, fruktansvärt! dundrade Chavez när han presenterade artikelförändringen.

I artikel 328 regleras de väpnade styrkornas roll och karaktär. De olika vapengrenarna får nu namnet ”Bolivarianska” tillagt och understryker därmed Simon Bolivars gamla ord om att vapnen aldrig kan vändas mot folket och är till för att försvara den nationella suveräniteten.

I den gamla konstitutionen står det: ”De väpnade nationella styrkorna utgör en i huvudsak professionell institution utan politisk deltagande, organiserad av staten”.

Men Chavez är inte nöjd med denna skrivning, som han anser vara ”elitistisk”, utan föreslår bland annat:

”I uppfyllandet av sin funktion ska den (försvarsmakten) alltid stå i tjänst hos Venezuelas folk i försvar av dess okränkbara intressen, och inte i något fall i tjänst hos någon oligarki av något slag eller utländsk imperiemakt”.

I Artikel 329, som också den handlar om de olika vapengrenarnas mera konkreta uppgifter, föreslås att den gamla Reserven omvandlas till en Bolivariansk Folkmilis. Grundlagsändringen är egentligen en anpassning till den nya verkligheten där USA utgör ett latent hot och där stora delar av civilbefolkningen redan nu ges militär träning och kan delta massivt i det militära försvaret av fosterlandet.

Dick Emanuelsson

-------------

<4087>

En grundlag för socialism

TEGUCIGALPA / 071001 / Med det nya reviderade förslaget till en ny konstitution i Venezuela, tar landet och den politiska processen de första stegen mot att strukturera den juridiska basen för införandet av socialism.

Det är 33 grundlagsartiklar eller tio procent av konstitutionen som Chavez föreslås ska förändras. Målet för hela den politiska processen är att skapa grunden för Poder Popular, Folkmakt för socialism.

Grundlagen skapar nya folkmaktsorgan som drar in de breda befolkningskretsarna som tidigare varit exkluderade i samhällsutvecklingen. Konstitutionen ger regeringen den juridiska fullmakten den behöver för att bryta den gigantiska jordägarkoncentrationen hos en handfull män, så kallade ”Latifundistas”. Regeringen tar också kontrollen över den strategiska Centralbanken.

Såväl i Latinamerika som i USA och Europa har debatten om de 33 artiklarna nästan enbart koncentrerats på artikel 230 om möjligheten att återväljas som president fler än en gång, vilket gäller nu. Expressens ledare den 19 augusti med rubriken ”En lektion i diktatur”, påstår ”Att Chavez kommer att kunna väljas om i oändlighet”.

Men i Bonniersfärens Sverige eller varför inte i Spanien, Norge, Danmark och Storbritannien så garanterar grundlagen att statschefen kan födas och dö på tronen utan att folket får ta ställning till det. I de nämnda länderna ges också de statsministrarna eller regeringscheferna rätten till omedelbara återval, en rätt som nu föreslås i Venezuela. 18 medlemsstater inom EU, monarkier eller republiker, har också denna grundlagsrätt. I Venezuela kan folket avsätta presidenten efter halva mandatperioden, i vilket EU-land eller i USA har folken rätt till det?

De viktigaste förändringarna är följande:

I Artikel 115 slår grundlagen fast vilka komponenter den ekonomiska modellen ska representera och de ägandeformer som ska garanteras i konstitutionen. I Venezuela existerar det statliga oljebolaget PDVSA, landets ekonomiska kronjuvel och motor. Men Chavez vill att denna ägandeform ska kallas “Social egendom”, eller kanske mer svenskt; gemensam egendom, där staten förvisso leder företaget men där företaget tillhör folket, oantastligt enligt det nya förslaget till att bli privatiserat. PDVSA kan ha både en direkt och indirekt huvudman/ägare.

– Detta företag är och förblir alltid en social egendom genom staten, inte den kapitalistiska utan den stat vi nu bygger som är den socialistiska, underströk Chavez.

Den direkta sociala egendomen är när någon samhällsgrupp, till exempel de anställda, leder det företag de arbetar i. Om staten i dag leder och administrerar ett företag, finns det inget, enligt lagen, som hindrar arbetarna på ett företag att i morgon ta över det direkta styret av detta.

Den kollektiva egendomen ”tillhör sociala grupper eller personer” medan kooperativet alltid är privat-kollektiv egendom.

Blandegendom, ”Propiedad Mixta”, är skapad mellan den gemensamma, sociala, kollektiva och den privata sektorn i olika kombinationer för att utnyttja till exempel naturresurser som landegendomar som lagligt har övertagits och kompenserats ekonomiskt.

Artikel 136 reglerar den nya Folkmakten och den struktur som ska byggas upp i Venezuela:

Där finns de sedvanliga valen av politiker till fullmäktige; från kommunerna till Nationalförsamlingen. Men konstitutionen talar nu också om ”Råd”; allt från de Kommunala råden till Arbetar-, bonde-, studentråd, med flera organ som ska utgöra den sociala basen för den venezuelanska vägen till Folkmakt och socialism.

Artikel 318 ger regeringen kontroll över Centralbanken.

– Centralbanken kan inte vara autonom, det är en nyliberal föreställning. Den strategin som lanserades i Latinamerika av IMF och Imperiet (läs USA) och som till och med statsfästes i grundlagarna gjorde oss beroende av den monetära diktaturens världsdominans, fruktansvärt! dundrade Chavez.

I Artikel 329, som handlar om de olika vapengrenarnas mera konkreta uppgifter, föreslås att den gamla Reserven omvandlas till en Bolivariansk Folkmilis. Stora delar av civilbefolkningen ges redan nu militär träning.

Dick Emanuelsson

Förkrossande vänsterseger i Ecuador

<1700>

TEGUCIGALPA / 071002 / “Vägen ligger öppen för socialistiska reformer”, rubricerade internationella nyhetsbyråer som ANSA, Reuters, DPA och EFE söndagens val i Ecuador. Detta gällde val av deputerade till en församling som på sex månader ska utarbeta en ny konstitution som öppnar vägen för ett Ecuador i ”Socialism i det 21:a seklet”, som president Correa har talat om.

Presidentens breda rörelse ”Acuerdo Pais” (AP), har, när detta nummer av Flamman är under pressläggning, fått cirka 71 procent av rösterna och bokstavligen krossat det traditionella partiväsendet i Ecuador. Correas konkurrent i presidentvalet i november förra året, Ecuadors rikaste man, Alvaro Noboa, har, efter att tio procent av rösterna är räknade, fått 4,87 procent eller cirka fem (5) av de 130 platserna i den konstituerande församlingen medan Correas AP:s beräknas få en kvalificerad majoritet. Detta innebär att Correa i princip kan skissera upp en ny grundlag och stadsfästa ”Proletariatets diktatur”, om han så skulle vilja. Men han har gjort klart att Ecuadors grundlag inte kommer att kopieras från någon annan, ett klargörande mot de försök från massmedia, opposition och insinuationer i Vita huset om att president Correa går samma väg som i Venezuela, som också håller på att revidera den nuvarande konstitutionen.

Upplösa kongressen

Men det finns klara likheter mellan Venezuela och Ecuador. Såväl Correa som Chavez har klara intentioner om att ta kontrollen över den påstått ”oberoende” Centralbanken som är ett rött skynke för bägge presidenterna. Correa har också fått ett massivt stöd för att den nuvarande kongressen ska upplösas eftersom den består av de korrumperade partierna som smulades i bitar i söndags.

Dick Emanuelsson