viernes, 22 de mayo de 2009

Los sindicatos en América y la crisis capitalista

TEGUCIGALPA / 090517 / Entrevista exclusiva a VÍCTOR BAEZ MOSQUEIRA, secretario general de la Confederación Sindical de Trabajadores/as de Las Américas (CSA) sobre la crisis actual, las propuestas sindicales y las reacciones empresariales y de los gobiernos en el continente americano.


¿Cómo afecta la actual crisis capitalista los trabajadores, sus economías, sus expectativas para una vida más digna y mejor? ¿Y cual ha sido la reacción y respuesta del movimiento organizado en el continente americano, tanto el Norte como en el Sur?
Son preguntas que el corresponsal Dick Emanuelsson hace en la siguiente entrevista a Víctor Báez, viejo líder sindical de Paraguay que a principio del año asumió la dirección de la continental organización sindical CSA, en representación a 45 millones de afiliados.

POR DICK EMANUELSSON *

¿Qué efectos tiene la crisis en los trabajadores del continente americano, comprendiendo las diferencias norte-sur?

– Comparativamente entre los trabajadores de América del Norte y América Latina, podría afirmarse que el impacto ha sido mayor en estos últimos ya que, hasta el tercer trimestre del 2008, en esos países se vivía una época de auge económico, iniciado seis años antes, como resultado de las condiciones mundiales en cuanto a fuerte demanda de exportaciones y la abundancia de capitales. En esos años hubo altas tasas de crecimiento del producto e incluso alguna absorción de informalidad y mejora del poder de compra de los salarios, todo lo cual retrocede ahora nuevamente. Otro aspecto grave ha sido la pérdida de ahorros acumulados por los trabajadores mediante los fondos privados de pensión con el régimen de capitalización individual, colocados en la bolsa, que suman alrededor del 20% en Argentina y México. La caída ha sido de más del 40% en Chile, equivalente a 9 años de ahorro, dado que allí se habían estimulado colocaciones de alto riesgo.
Claro está que la pérdida de puestos de trabajo en EEUU (y Canadá) también es considerable, alcanzando niveles de desempleo que no se observaban desde hace 25 años.

¿Cuál ha sido la reacción de los trabajadores y sus organizaciones?

– El sindicalismo de la región cree que la recuperación prometida para dos años es muy optimista. Las medidas de emergencia, incluyendo planes antícíclicos, en América Latina no han tenido la envergadura observada en los países del Norte, lo que en parte tiene que ver con que no han sido necesarios (en cuanto al salvataje de empresas) pero también con que no se dispone generalmente de los recursos necesarios (salvo países como Chile, que construyeron fondos anticíclicos y Brasil), o se duda en utilizar las reservas internacionales (que tienen como principal sentido dar una “señal” de estabilidad al resto del mundo).
En América Latina enfrentamos una permanente falta de disposición empresaria a acordar formulas equilibradas, ya sea mediante el dialogo social tripartito o el bipartito mediante la negociación colectiva.

LOS EMPRESARIOS A LA OFENSIVA

– Al respecto, en una reunión tripartita de OIT regional sobre la crisis de la cual donde participó la CSA, junto a otras cuatro afiliadas (CTM México, CGT Argentina, CUT Perú, CGT Colombia) (“Diálogo de Interlocutores Sociales: respondiendo a la crisis: crecimiento, trabajo y estabilidad, Lima, 24 febrero 2009), la declaración empresarial no disimula sus posiciones, que presentan elementos claves:

1. “las medidas en el ámbito crediticio, regulatorio, fiscal y administrativo, deben crear las condiciones para llegar a acuerdos con los trabajadores en la aplicación de mecanismos efectivos que hagan posible la retención de los trabajadores, sin que por ello pueda menoscabarse la supervivencia de las empresas”;

2. las medidas que amortigüen el efecto de la crisis “deben inscribirse claramente en los principios del G-20: economía de libre mercado, respeto del estado de derecho y la propiedad privada... se necesita “libertad de comercio e inversión, y mantenimiento de mercados competitivos”;

3. la crisis como factor coyuntural “no debe suponer desvíos con respecto de cuestiones estructurales: mejora de las condiciones de seguridad jurídica, y de adecuado funcionamiento de las instituciones en sistemas democráticos y fundados en la libertad en todas sus dimensiones”;

4. debe “evitarse el desplazamiento del sector privado por parte de programas masivos de inversión pública en los paquetes de estímulo fiscal”. Esta declaración comienza también la “batalla” empresaria por la utilización interesada del concepto de “empresa sostenible” (resolución de OIT del 2007), en cuanto a que “para mejorar las condiciones de dignidad del trabajo es necesario profundizar en la sustentabilidad de la propia empresa”.

– Los empresarios, de esa forma, siguen exigiendo el sacrificio de los trabajadores para superar la crisis, lo cual es inaceptable.
– En EEUU, la AFL-CIO ha recibido claros mensajes del presidente electo, en cuanto a que el sindicalismo es “parte de la solución y no de la crisis”, lo que parece anticipar un enfoque de mayor sensibilidad hacia el sector, luego de casi diez años de políticas antisindicales.
Las expectativas son muchos menores en Canadá, donde el primer ministro ha sido explícitamente un seguidor del ex presidente Bush.

LAS CUMBRES INTERNACIONALES

¿Qué medidas propone CSA para aliviar los golpes económicos y sociales sobre los trabajadores?


– CSA ha acompañado los últimos seis meses a la CSI en sus declaraciones ante las dos Cumbres del G-20 (Las organizaciones afiliadas a CSA, y ha efectuado la suya propia, en relación con el contexto propiamente americano (Trinidad Tobago, abril 2009, ante la V Cumbre de las Américas).

CSA asume su responsabilidad como miembro regional de la CSI en cuanto a las propuestas centrales macroglobales para enfrentar la crisis, explorando las “oportunidades” que brinda para avanzar en un nuevo modelo de gobernanza global, y superar la crisis de justicia distributiva que se ha acumulado en los últimos treinta años, por el predominio del enfoque neoconservador y del desarrollo de un capitalismo de hegemonía financiera.

En el documento evaluativo pre-Londres, hemos señalado que “el enfoque de la CSI se detiene poco en la situación de sus regionales, interpretando que la propuesta de cambio a nivel global es una condición básica para resolver los problemas del subdesarrollo, los cuales son reconocidos, en términos de desigualdad entre regiones y países. Ello es comprensible, en el sentido de que una organización global debe concentrarse en las propuestas globales, pero entonces la CSA (así como las otras regionales) tiene el papel de avanzar específicamente en las problemáticas específicas de la región. En este plano, aparecen elementos diferenciados que aportan a la interpretación de la propuesta global de la CSI: por ejemplo, si en los países desarrollados la demanda es por una recuperación de los mayores niveles de igualdad que existían allí en décadas pasadas, esta formulación, en el caso de países con menor desarrollo, debe fijar la mirada en el hecho de que más que un “retorno”, se necesita una “llegada” a una mayor igualdad social.

SE NECESITA UN DESARROLLO DE ‘NUEVO TIPO

– Asimismo, en cuanto al papel del Estado, hay que recordar el hecho de que en la periferia éste ha sido, durante el ciclo neoliberal, golpeado por versiones extremas del enfoque de la desregulación y de la meta del “Estado mínimo”. Al respecto, el sindicalismo latinoamericano dispone de un buen esquema estratégico, la Plataforma Laboral para las Américas (PLA), que ya ha sido bastante difundida y apreciada por el sindicalismo europeo. La propuesta estructural de la CSA tiene como eje central la consigna de un desarrollo sostenible, asumiendo el concepto internacionalmente reconocido desde hace veinte años, que destaca tres pilares: el económico, el social y el medioambiental.

– Para la CSA se necesita, como condición esencial, un desarrollo de “nuevo tipo”, en que los países de la región avancen hacia economías mas justas y equilibradas en sus componentes internos y externos, que generen más y mejores trabajos, incluyendo niveles remuneratorios justos, complementados por políticas de protección social, que en su conjunto reconozcan las expectativas de las personas ubicadas en los segmentos medio y bajo de ingresos (la “base de la pirámide”), hacia un “consumo de masas”.

– El centro está puesto en los problemas recurrentes del subdesarrollo económico de los países de la región, manteniéndose lejana la meta de alcanzar verdaderos procesos de acumulación en el largo plazo, con componentes de autonomía que reduzcan al mínimo el impacto de factores externos, ya sea una crisis financiera o las políticas de las transnacionales.

– En el logro de esta economía diferente, juegan muchos factores, como la política fiscal progresiva entre ricos y pobres (y al interior de estos entre los distintos sectores sociales), las políticas estatales que hacen accesibles los bienes públicos para las clases populares, en cuanto a salud, transporte, educación, vivienda y el propio consumo de alimentos, ropa y otros elementos de la vida cotidiana. Estos factores, así como la protección social, retroalimentan el consumo, hacia un círculo virtuoso económico.

– Junto al factor interno, se ubica el externo, partiendo del concepto de comercio justo en el multilateralismo, proyectándose hacia el plano de la integración regional, que desde hace casi veinte años es considerada clave por el sindicalismo latinoamericano-caribeño, especialmente entre países cercanos en cuanto a su desarrollo productivo y factores culturales. Por esta vía, se aumentan las interrelaciones comerciales y se juntan fuerzas ante otros bloques y ante los países centrales, permitiendo así su mayor capacidad para imponer sus condiciones en la “selva del mercado”. También se espera que a través de la integración los países miembros alcancen un grado alto de coordinación económica, de forma que los respectivos Estados nacionales se fortalezcan a través de acuerdos.

“OTRA DOSIS DE JARABE KEYNESIANO”

¿Qué reacciones ha habido desde los gobiernos?

– Las medidas tomadas por el nuevo gobierno norteamericano han sido consideradas por dos de los gurúes globales (Paúl Krugman y Joseph Stiglitz) como moderadas y básicamente equivocadas, por la insistencia en el salvataje de los bancos en problemas. Krugman ha considerado que el actual plan es una “idea zombi”, en el sentido de que las soluciones fáciles son un “muerto que siempre vuelve”, al evaluar que nada está fundamentalmente mal en el sistema bancario. Stiglitz acaba de pedir un Plan B en la reestructuración de los bancos, para eliminar sus aspectos “costosos e injustos” y “otra dosis de jarabe keynesiano”.

– Los gobiernos latinoamericanos, por su parte, enfrentan, desde el sector externo, el problema derivado de un menor consumo global y un menor flujo de inversiones y créditos, por el nuevo proteccionismo, dado que el motor de sus economías en estos años, fundamentado en la gran demanda exportadora de commodities, no volverá (excepto parcialmente la originada desde China), y en esa abundancia de recursos externos. Por lo tanto, sus modelos económicos se encuentran en la disyuntiva sobre cómo seguir, siendo que no tienen, en el plano de su mercado interno (y de su mercado ampliado mediante la integración subregional), los equilibrios y potencialidades necesarias, con la actual distribución del ingreso e integración productiva, para repetir el camino de los países hoy adelantados.

LO PERDIDO EN TRINIDAD Y TOBAGO

– Pero para responder en forma definitiva a la pregunta, una ocasión perdida fue la Cumbre de Trinidad y Tobago, donde no hubo documento y donde el borrador del documento que iba a ser firmado ignoraba totalmente la crisis. Esa hubiera sido la oportunidad magnífica para tomar como base los acuerdos del G-20 de Londres e ir mucho más lejos, dado que dicen que tenemos gobiernos progresistas en nuestro continente. Esa fue la oportunidad perdida para dar un golpe de timón a las políticas sociales, económicas, alimentarías y energéticas de la región.

* DICK EMANUELSSON, reportero sueco en América Latina. En Suecia cubrió el mercado laboral para el diario Norrskensflamman, (fundado 1904 por los mineros en el norte de Suecia), el movimiento sindical y los conflictos laborales sociales como una tarea natural, ya que el periodista fue obrero metalúrgico durante 15 años y activista del movimiento obrero sueco en su juventud.

Colombiansk stockholmsdiplomat var politisk rådgivare till paramilitärerna



TEGUCIGALPA / 090514 / En colombiansk stockholmsdiplomat som hotade Flammans latinamerikareporter var personlig vän och politisk rådgivare till Carlos Castaño, de paramilitära dödsskvadronernas AUC:s grundare och högste chef fram till hans död 2004. Diplomaten utpekas för att ha tagit emot pengar av Castaño.

Ernesto Yamhure var fram tills början av 2006 den colombianska ambassadens 1:e sekreterare på Östermalmsgatan 44 i Stockholm. Han avslöjades dock som spion när han fotograferade exilcolombianer som demonstrerade vid Vikingterminalen i Stockholm när ett colombiansk militärt skolfartyg anlände i slutet av juli 2005. Yamhures diplomatiska karriär fick ett snöpligt slut efter artiklar och bild på honom i aktion i både Flamman som i Aftonbladet. Hans ambassadörspost i Nederländerna arkiverades av Uribe, som hade utsett den unge konservative mannen från en bördig oligarkfamilj i norra Colombia.

När jag återvände till Colombia i början av augusti 2005 intensifierades mordhoten mot mig via telefonsamtal med orden: ”Comunista de mierda, te vamos a matar si no sales de Colombia”, om du inte lämnar Colombia, din kommunistjävel, dödar vi dig, lät hoten. I december samma år sattes jag mer eller mindre på ett plan från Colombia till Centralamerika av mina colombianska kollegor.

Men hoten upphörde inte. I fyra krönikor i dagstidningen El Espectador har Yamhure öppet deklarerat att jag inte är en journalist och reporter utan en ”kringresande ambassadör för Farcterrorismen”. I Yamhures senaste krönika den 29 april i år skriver han att jag rör mig som ”en fisk mellan Centralamerika och Europa i total straffrihet. Vi behöver mycket av internationellt samarbete för att ställa våldsgruppernas kompanjoner inför rätta”. I klartext; rannsaka och döma mig som en internationell terrorist.

De verkliga terroristerna

Men vem är Ernesto Yamhure som tar sig sådana brösttoner?

Den 3 februari i år fick jag en e-post via en Caracasbaserad nyhetsbyrå som var skriven av Juan Rodrigo Garcia, politisk rådgivare till de paramilitära dödskvadronernas högste chef Carlos Castaño och den regionale paramilitäre ledaren ”El Aleman”. Han hade reagerat över en av Yamhures krönikor och berättade därför att Yamhure i sällskap med Garcia och den argentinske politiske rådgivaren till AUC, Juan Rubini, hade deltagit i ett möte med 70 av de högsta paramilitära ledarna efter att Uribe hade vunnit presidentvalet i maj 2002. Denna uppgift ville jag ha mer klarhet i och därför kontaktade jag Garcia för en vecka sedan och ställde frågan i vilken egenskap Yamhure hade deltagit i detta möte.

– Yamhure deltog i mötet i egenskap av politisk rådgivare och personlig vän till Carlos Castaño. Jag vet inte omständigheterna hur Yamhure kunde nå ända fram till Castaño. Men med tanke på de gemensamma vännerna som de hade så är det kanske inte så märkligt.

– Jag lärde känna honom i Carlos Castaños högkvarter där vi sammanstrålade flera gånger i egenskap av politiska rådgivare och vänner till Carlos. Vi tillbringade hela dagar med Carlos där vi gick igenom politiska teman och vid ett tillfälle, i min åsyn, överlämnade Carlos pengar till honom i form av kontanter, jag uppskattar att det var mellan 3-5 miljoner pesos (10.500-17.500 kronor). Jag är osäker på om det var ett arvode eller för någon annan tjänst.

Polisanmäld i Sverige

Efter att Yamhure hade tagits på bar gärning i Stockholm i juli 2005, anmäldes han till utlänningspolisen för spioneri av exilcolombianerna. Men efter säpoundersökningar lade fallet ned, trots att Yamhure i Sveriges radio erkände att han hade fotograferat exilcolombianerna. Om Säpo vid det tillfället hade haft vetskap om att Yamhure var vän och politisk rådgivare som tog emot pengar av Carlos Castaño hade förmodligen fallet tagit en annan en annan vändning.

Ett av Uribes första dekret när han tillträdde som president 2002 var att inrätta “ Ett nätverk av 100.000 vänner till Colombia i utlandet” som registreras vid respektive ambassad. För exilcolombianerna är detta nätverk inte något annat än en spionorganisation och i Stockholm utpekades redan 2005 dödsskvadronernas personlige vän och politiske rådgivare, Ernesto Yamhure, för att ha varit den som höll i trådarna. Frågan är hur många colombianer, svenskar eller latinamerikaner som Yamhure förde in i sin dator?

En logisk fråga är också vilka kriterier Uriberegimen har för att välja ut sin diplomatkår?

Dick Emanuelsson

Dole och Chiquita finansierade dödsskvadroner som brände hundratals människor i ugnar


SKAKANDE ERKÄNNANDEN I COLOMBIA MOT TRE USA-MULTISAR

TEGUCIGALPA / 090506 / USA-jätten Dole Food Co. betalade de colombianska paramilitärerna för att mörda fackliga ledare som representerade en ”fara” för bolagets affärer. De lokala företagsledarna ringde helt enkelt upp en befälhavare på mellannivå och försåg denne med namn och personbeskrivning på personen de önskade se mördad.

Dole, med säte i Westlake Village, Kalifornien, har alltid förnekat att företaget har finansierat grupper som AUC. Företaget uppgav först att det skulle kommentera anklagelserna i slutet av domstolsprocessen men sa senare till nyhetsbyrån AP, att det ”kategoriskt avvisar alla grundlösa anklagelser mot företaget om olagliga aktiviteter i Colombia” [1].

Dole har stämts av 51 anhöriga till några av de hundratals bananarbetare och fackliga ledare som har mördats av paramilitärerna. De 51 målsägande har i USA fått rättsligt stöd av arbetsrättsadvokaten Terry Collingsworth som även processerar mot Doles konkurrent Chiquita. Det företaget har tidigare bekräftat de paramilitära ledarnas berättelser och erkände att det hade betalat 1,7 miljoner dollar till AUC för ”beskydd” 1997-2004. I en uppgörelse med USA:s Justitiedepartement ska Chiquita betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten men inget till de anhöriga till offren i Colombia. Collingsworth uppger att Dole har betalat så mycket som tio miljoner dollar under en tioårsperiod till dödsskvadronerna.

Slå sönder facket

AUC inledde 2002 en process med regeringen Alvaro Uribe som innebar att de cirka 30.000 beväpnade paramilitärerna skulle demobiliseras innan 2005 års utgång. Men tolv av de 13 ledarna i AUC avvisades till USA 2008 efter anklagelser om att de fortsatte sin knarkhandel från fängelset i Colombia. Det är omvittnat att AUC har bytt skepnad och namn och nu kallar sig ”Aguilas Negras”, de Svarta Örnarna och fortsätter terrorn mot den politiska och legala oppositionen, till exempel facket. Närmare tre tusen människor har mördats sedan 2002 av paramilitärer från AUC. Därför vädjar Collingsworth till domstolen att de 51 målsäganden får anonymitet när de ska vittna under rättegången för att undvika att möta samma öde som sina mördade anhöriga.

Domstolsprocessen mot Dole ska äga rum i Los Angeles, Kalifornien och strävar till att fastslå att Dole agerade med avsikt att slå sönder den fackliga organisationen rent fysiskt genom att likvidera dessa ledare och medlemmar, menar Terry Collingsworth. Han säger att Dole genomförde regelbundna betalningar till AUC mellan 1997-2007, inklusive mindre betalningar redan 1994. AUC tog på sig uppgiften att ”hålla Doles bananplantager ’rena’ från fackföreningar genom att mörda fackliga ledare och använda terror för att försvåra fackföreningarnas rekrytering av nya medlemmar”.

Dole betalade 30 dollar per hektar

Det är fyra av de högsta ledarna inom det fruktade AUC som i den pågående demobiliseringsprocessen i Colombia har lagt papperna på bordet. Salvatore Mancuso, AUC:s högste befälhavare uppgav att ”alla bananbolag betalade till oss”. Men Collingsworths nyckelvittne är den paramilitäre ledaren José Gregorio Mangones, alias “Carlos Tijeras”. Han har erkänt att han är ansvarig för hälften av alla mord som de målsägande anklagar Dole och Chiquita vara de ”intellektuellt ansvariga” för. Han har också bekänt att han har utfärdat tusentals order om att mörda särskilt fackligt aktiva och påstådda sympatisörer till FARC-gerillan i bananregionerna i norra Colombia.

Dole förfogade över minst 3.400 hektar i länen Magdalena och Guajira i norra Colombia och Tijeras hävdar att hans Paramilitära Block varje år fick 30 dollar per hektar av Dole för sina tjänster.

Dödslista

– Tijeras har inte uppgett den totala summan dollar men försäkrar att Doles betalningar representerade 40 procent av kostnaderna för den operativa militära budgeten för hans paramilitära enhet, sa Collingsworth till AP. Han tillade att målsäganden ska bevisa att Doles företagsledning i Colombia inte var några ”oskyldiga lamm som pressades till utpressning” utan aktiva partner (till AUC) i en blodig konspiration för att reducera produktionskostnaderna.

”Doles platsledning visste mycket väl, att när de överlämnade namn till AUC visste de att AUC skulle avrätta dessa personer utan att utreda eller göra någon som helst annan undersökning”, skriver de målsägande i en del av stämningen mot Dole.

– När Dole ville att något skulle göras, ringde plantagechefen direkt till något av mellanbefälen (i AUC) och gav namnen eller en beskrivning av personen. Därefter tog AUC hand om saken, uppgav Tijeras i förundersökningen, och bekräftade anklagelserna från de målsäganden, enligt Collingsworth [2].

Chiquitadirektörerna som betalade AUC

Under två år vägrade Chiquita Brands att uppge vilka av företagets lokala direktörer som ansvarade för utbetalningen till de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. Chiquita erkände i mars 2007 att företaget hade utbetalt 1,7 miljoner dollar till de blodbesudlade mördarna i AUC som är ansvariga för tiotusentals mord på opposition och folkrörelse i Colombia, bland dem ett par tusen fackligt aktiva. I en uppgörelse med Justitiedepartementet, landets åklagare och en domstol kom parterna överens om att Chiquita skulle betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten, men inte en dollar till offren för AUC.

Hemligheten med vem i Chiquita som hade gjort utbetalningarna bröts i slutet av april i år när företaget till domaren Kenneth Marra i en domstol i Florida överlämnade en slags intern egen utredning, 'Special Litigation Committe', som omfattar 269 sidor. Dessa beskriver hur Chiquita under två decennier gjorde utbetalningar till både gerillagruppen Farc som den högerextrema paramilitära gruppen AUC. Men det var knappast av oegennyttiga motiv som Chiquita lade fram sin egen utredning. USA-jätten kände pressad efter att ha stämts nio gånger av anhöriga till offren i bananregionen Urabá. Bedömare anser därför att utredningen tillkom som en juridisk strategi för att majoriteten av anklagelserna mot företaget ska ogillas av domstolen.

SLC-rapporten tog nio månader att skriva och baserades på 750.000 dokument och 50 intervjuer med vittnen och andra inblandade. Den upprepar i stort vad företagsledningen har sagt ända sedan det blev offentligt att det hade gjort stora utbetalningar till främst AUC. Vad som dock är tvivelaktigt är de inblandade direktörernas uttalanden om att de först 2003 blev medvetna om att USA-regeringen karaktäriserade AUC som en terroristorganisation, ett beslut den antog 12 september 2001. Få tror på den försäkran eftersom terroriststämpeln fick stor uppmärksamhet i Colombia när beslutet antogs av Bushregeringen.

Chiquitas betalningar till AUC fick också åklagarämbetet i Colombia att kräva namnen på de inblandade i Chiquitas företagsledning som var ansvariga för dessa utbetalningar. Men riksåklagaren har uttryckt frustration över avvisandet av denna lista som, enligt Colombias riksåklagare Mario Iguarán, skulle kunna utgöra grunden för en rättslig process i Colombia och utlämnande från USA av de nu offentliga direktörerna.

– Det är otroligt att de gjorde så mycket utan att någon kände till någonting, sa Steven Steingard, advokat som representerar anhöriga, till dagstidningen Cincinnati Bussinees Courrier, som var det första mediet som rapporterade om Chiquitarapporten [3].

Mancuso uppgav [4] under förhören i USA att Chiquitas vice styrelseordförande Charles Kaiser 1997 anlände till Colombia och där sammanträffade med Carlos Castaño i staden Medellín i stadsdelen El Poblado. Det är från det året som AUC började ta emot de regelbundna månatliga betalningarna från Chiquita som pågick till 2004.

Gruvjätte från USA anklagas

Mancuso vittnade också i förhören i USA, att han flera gånger hade sammanträffat med representanter för företagsledningen i det multinationella USA-bolaget Drummond Ltd i Colombia för att utverka ”säkerhetstjänster” till detta bolag.

– Att ge säkerhet till företaget Drummond i länet Cesar var en prioriterad uppgift som låg på (det paramilitära) Blocket som leddes av ”Jorge 40”. Vi krävde att fackets ledare rättade sig efter dessa riktlinjer, sa Mancuso i de öppna förhören i USA [3].

Drummond har tidigare anklagats av det colombianska gruvfacket Sintramienergetica, för att vara direkt ansvariga för morden på de tre högsta fackliga ledarna i kolgruvan La Mina de La Loma 2001. Men i en rättegång 2007 i USA frikändes Drummond för anklagelserna om morden på Valmore Locarno Rodriguez, Victor Hugo Orcasita och Gustavo Soler Mora, de två förstnämnda ordförande respektive vice ordförande i det lokala gruvfacket.

Enligt Rafael Garcia, säkerhetspolisen DAS’ förre chefen för Informations- och säkerhetspolisens databas, dömd till 18 års fängelse för sina paramilitära förbindelser, betalade Drummond de paramilitära dödsskvadronerna 217.000 dollar för att utföra mordet på de tre stridbara gruvarbetarledarna, en anklagelse som företaget konsekvent har förnekat.

Gruvfacket säger i ett pressmeddelande i början av maj att ”med detta nya vittnesmål under ed från den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso, öppnas möjligheten att inleda en ny utredning på morden 2001 på arbetarledarna”. Enligt facket mördades de tre fackledarna för sin kritik mot arbetsförhållandena i gruvan. Morden på de två första ägde rum när en buss med femtio anställda lämnade gruvan och stoppades av en paramilitär grupp. Locarno sköts i huvudet på platsen medan Orcasita fördes bort, torterades för att senare avrättas. Soler som ersatte Locarno på ordförandeskapet, mördades sju månader senare av ett AUC-kommando [4].

Hundratals offer kremerades i ugnar

Den paramilitära terrorn i Colombia har bland annat uttryckts i att offren har styckats av motorsågar för att utså skräck hos civilbefolkningen. I förhören under ed med Mancuso i USA, uppgav denne att AUC byggde ugnar och i likhet med de tyska nazisterna brände upp sina offer för att undvika att lämna spår efter sig.

Mancuso hävdar att det var den förre AUC-ledaren Carlos Castaño, mördad den 16 april 2004 av sina egna, som efter ett möte med höga militärer och politiker gav order om att bygga ugnarna.

– På mötet med militärerna, politikerna och höga personligheter sa de till kommendant Castaño att om offret, som var begravt, skulle påträffas, skulle antalet offer för våldsam död i landet öka och det skulle bryta och skada den statistik som förelåg för våldsamma mord och visa upp en mycket mer motsägelsefull bild av konflikten, vidhöll Mancuso.

De första uppgifterna om att ”försvunna” skulle kunna ha kremerats i ugnar framkom i oktober 2008. Den paramilitäre ledaren Jorge Iván Laverde, alias “El Iguano'”, vittnade då om att den första av dessa ugnar hade byggts 2001 för att 98 kroppar skulle brännas upp. År 2003 byggdes en andra ugn och nu bekräftas uppgifterna än en gång.

De paramilitära ledarnas bekännelser har naturligtvis skakat om den allmänna opinionen i Colombia och väcker opinion i utlandet. Men frågan är om det är tillräckligt med dessa bekännanden för att väcka åtal och ställa de verkligt ansvariga för den blodiga terrorn mot den colombianska folkrörelsen till svars för en av mänsklighetens värsta brott mot mänskligheten.

Militärens krig mot civila

Tre överstar och ett 40-tal underofficerare och armésoldater fängslades av Colombias åklagarämbete under den första veckan i maj [6]. Deras brott är att de har avrättat civila men rapporterat de döda som ”gerillasoldater stupade i strid med armén”. Kriget i Colombia brutaliseras allt mer i den väpnade konflikt som pågått i nära ett halvsekel. President Uribe har krävt ”resultat” och colombianska officiella siffror tror att så många som 1100 civila kan ha dödats av armén under de senaste fem åren och som visat upp dem som ”krigstroféer” i kriget mot gerillan.

Internationella människorättsorganisationer menar att den siffran är alldeles för låg och pekar på att militären hävdar att den har dödat över 14.000 gerillasoldater i strid och att över 15.000 har deserterat. Dessa siffror anses vara helt orealistiska eftersom gerillan då i praktiken skulle ha upphört att existera vilket striderna i landet är en dementi på. Många av dessa ”14.000 gerillasoldater” antas därför ha varit civila som iklätts den olivgröna uniformen och presenterats som gerillasoldater.

Dick Emanuelsson

[1] Suit claims Dole bankrolled Colombia death squads, av Frank Bajak, The Associated Press (AP).
[2] Ordenaban asesinar sindicalistas, av nyhetsbyrån YVKE.
[3] Chiquita Brands reveló los nombres de sus ejecutivos comprometidos con pagos a 'paras' en Colombia.
[4] Mancuso revela sus socios 'narcos' y salpica a Moreno, av VERDADABIERTA.com, 29 april 2009.
[5] El jefe paramilitar Salvatore Mancuso denuncio a la multinacional Drummond, av Juan Mora Romero, 29 april, 2009.
[6] Van tres coroneles capturados en una semana por casos de 'falsos positivos', av El Tiempo 7 maj 2009.

Bananarbetare offrade på kapitalets altare i Colombia

<5758 tecken>
Några reflektioner över den para-statliga terrorismens krig mot sitt eget folk.
">Av Dick Emanuelsson *


1993 gjorde jag under en vecka flera reportage i bananregionen Urabá, i norra Colombia. Bananfacket Sintrainagro och dess medlemmar befann sig under en djävulsk press och begravde varje vecka medlemmar eller ledare som fallit offer för paramilitär eller den reguljära militären.

Osvaldo Olivo var generalsekreterare för fackförbundet och Francisco Giraldo var ordförande i bananregionens centrum; staden Apartadó. Tre år senare, 1996 mördades de av paramilitärer.

I juli 1996 jag anlände till den lilla byn vid foten av Sierra Nevada i Anderna. Den 33-åriga änkan Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn stod där nästan förskrämda och undrade vad en blond utlänning ville en fattig kvinna och hennes barn. Men det var hennes vittnesmål om hennes man Audén, bananarbetare i regionen Cienaga som hade mördats samma år av paramilitärerna, som jag var intresserad av och hur familjen nu konfronterade framtiden. Och där stod åtta av de nio barnen med stora ögon när jag tog fotot på dem.

Om det inte hade varit för den fackliga solidariteten hade förmodligen flera av hennes barn dött, som tusentals andra barn i Colombia gör varje år av hunger eller undernäring. Humberto Robledo, ordförande för det lokala bananfacket Sintrainagro berättade att de 2000 medlemmarna varje månad överlämnade en summa motsvarande 60 dollar till familjens överlevnad.

Med bibelns hjälp

Det var mitt andra reportage i den region som gav inspiration till nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez roman ”Hundra år av ensamhet”, händelsen från 1928 där United Fruit Company, dagens Chiquita Brands, i samarbete med den konservativa regeringen beordrade armén att öppna eld mot 3000 bananarbetare och familjer som med en lyft bibel förde fram sina lönekrav men bemöttes med kulsprutegevär.

Det första reportaget gjorde jag 1991, också det för Mål&Medel, Livs medlemstidning. Reynaldo Maiguel var då generalsekreterare för Sintrainagro i Cienaga men den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen, sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet.

Intervjuad i LO-Tidningen

I december 2000 guidade Reynaldos efterträdare José Güette mig runt under tre dagar på bananplantagerna i Cienaga. Vi besökte bland annat en av Chiquitas plantager, intervjuade produktionschefen och bjöds på grillat kött samtidigt som chefen utdelade diplom till bästa arbetare. Idyllen var perfekt och under de trettio år som jag har bevakat Colombia är det denna del av Colombia vid Karibien som är min favoritplats.

Men idyllen är samtidigt en chimär för bakom palmer, bananträd och fjärilar döljer sig en statlig och paramilitär terrorism som medför att 600 bananarbetare och fackligt aktiva i Sintrainagro har mördats den senaste 20-årsperioden. Det femsidiga reportaget i LO-Tidningen i januari 2001 fick en uppföljning två veckor senare då jag beskrev hur José Güette, mitt under avtalsförhandlingarna med Chiquita, hade mördats av vad som förmodades vara en paramilitär. Den svarte kraftige fackledaren var orolig när vi reste runt i bananregionen och efter reportaget på Chiquitas plantage tipsades vi av civilbefolkningen om att paramilitärer väntade på oss vid utfarten. José bestämde sig för att ta en annan väg tillbaka vilket förmodligen räddade livet på oss.

”Därför mördar vi dem”

De paramilitära dödskvadronernas ledare i AUC (Autodefensas Unidas de Colombia) har nu lagt pappren på bordet under det senaste året och bekräftat det som varje bananarbetare visste och berättade om men som ingen kunde bevisa; de multinationella bananbolagen som till exempel Dole och Chiquita gav paramilitären i uppdrag att ”hålla rent från facket på plantagen”. Eller som Carlos Castaño, AUC:s grundare 1994 och befälhavare svarade på frågan från den franske författaren Bernard Henry om ”varför skjuter ni fackliga ledare”:

– De förhindrar folk att arbeta. Därför mördar vi dem.

Jaha, men varför mördar ni indianernas ledare i Alto Sinú? Vem förhindrar han att arbeta, denne lille indian i Tierra Alta?

– Kraftverket! Han förhindrar att kraftverket tas i bruk!

Intervjun publicerades i franska Le Monde samt i det colombianska veckomagasinet Semana den 15 februari 2002. ”Kraftverket” i Tierra Alta byggdes av Skanska 1992-2000. Massor av indianer och bönder mördades av paramilitärerna. Enligt människorättsorganisationerna samt indianerna, genomfördes det på uppdrag av kraftverkskonsortiet och storgodsägare som spekulerade i markförsäljning till det transnationella konsortiet. Indianernas marker, historiska och kulturella riter och levnadsmönster slogs sönder av bygget. Bönder och tiotusentals fiskare i Rio Sinú förlorade sin utkomst.

Paramilitärens klasskaraktär

I dessa två svar från Castaño kan man läsa svaret på frågan om de paramilitära organisationernas uppkomst och existens; försvara det bestående ekonomiska systemet och fysiskt likvidera alla de som kräver en del av produktionsresultatet. När nu de högsta paramilitära ledarna i USA bekänner att de verkade på uppdrag av militär, politiker men också multinationella företag som Dole, Chiquita eller gruvjätten Drummonds, så har en liten del av sanningen kommit ikapp verkligheten och visat den klassmässiga karaktären på paramilitären.

Men tiotusentals anhöriga till offren för dessa psykopatiska mördare kräver rättvisa och sanning, att de intellektuellt ansvariga också bestraffas.

* Dick Emanuelsson har bevakat Colombia och Latinamerika sedan 1980 och arbetade och levde i Colombia från 1999 men tvingades i december 2005 att lämna landet efter att ha mordhotats under hela 2005. Han lever och arbetar nu från Centralamerika.

En kronologisk ordning och ett axplock av USA-företagens intriger och ägarkoncentration

Dole Food Company, Inc. grundades 1851 på Hawai. År 2002 hade bolaget en omsättning på $4.4 billion dollar. Det är den största försäljaren av färska frukter, grönsaker samt snittblommor. De säljer också ett stort antal paketerade eller frysta livsmedel. Dole har affärer i 90 länder och har 33.000 fast anställda och 24.000 säsongs- eller temporärt anställda.

1962: United Fruit skapar det kända klistermärket med etiketten ”Chiquita”.

1963: Herbert Cornuelle blir ny styrelseordförande för United Fruit Company som köper upp A&W Root Beer Company, Foster Grant.

1964: Castle and Cook köper upp “Vaccaro” som i sin tur äger Standard Fruit).

1967: Castle & Cooke Corporation köper upp Standard Fruit och Steamship Company.

1973: För första gången i historien placeras företaget Dole på första platsen i USA med 45 procent av försäljning av bananer och förpassar United Brands till andra plats med 35 procent av marknaden.

1983: United Brands ramlar ner till tredje platsen medan Del Monte och Standard Fruit tar hand om de två första platserna.

1985: Affärsmagnaten David Murdock köper Castle and Cook som i sin tur är ägare av Standard Fruit och döper det nya företaget till Dole Corporation.

1989: Konkurrenten Carl H. Lindner bestämmer sig för att byta namn på United Brands Company till Chiquita Brands International Incorporated.

1990: Chiquita intar första platsen som bananproducent och försäljare (33%) och förpassar Dole till andra platsen med 22%.

Under 1990-talet har USA-företagen, med aktiv uppbackning av de olika regeringarna från Bush till Clinton, tagit strid med EU:s beslut att införa tullavgifter på USA-bananer.

Dick Emanuelsson
Källa: http://www.unitedfruit.org/chronology.html