jueves, 5 de noviembre de 2009

Före detta gerillaledare trolig ny president i Uruguay


TEGUCIGALPA / 091027 / Med 47,5 procent i första valomgången är ‘Pepe’ Mujica troligen Uruguays nye president efter den 29 november då den andra valomgången genomförs.

Den förre gerillaledaren för den urbana Tupamarosgerillan som sköts med sex skott, satt 15 år i fängelse varav nio år helt isolerad i egenskap av ”gisslan”, militärdiktaturen sa att han skulle avrättas om någon ur militären dödades, är idag en fryndig 74-årig populär man.

Men det är inget revolutionärt handlingsprogram som Mujica och den breda fronten har gått till val utan snarare en fortsättning på Tabaré Vazquez’ vänsterregering som valdes 2004. Högern, formerad i Partido Nacional och Colorado, det klassiska tvåpartisystemets högerpartier med rötter inom den mäktiga jordägarklassen och städernas bank- och industrikapital, sa 2004 att vänsterregeringen inte skulle klara av att regera det lilla landet vid Rio de la Plataviken med cirka 3,5 miljoner invånare på drygt 175.000 km2. Men trots den internationella krisen och uteblivna reformer kommer den avgående president Vazquez att lämna in med över 63 procent i sympatier, enligt enkätundersökningar.

Enligt Valdomstolen fick Frente Amplio 47,5 %, Partido Nacional 28,5 % och Partido Colorado 16,7% av rösterna. Valdeltagandet var skyhögt, 89,86 % av de röstberättigade (2.563.250) eller 2.303.336 röstande.

Enligt uppgifter kommer den Breda Fronten få majoritet, om än en liten, i både senaten och underkammaren. Men fortfarande är resultatet till underkammaren ett frågetecken medan senaten är klar. Frente Amplio får 16 av de 30 platserna (-2) och preliminärt 50 platser i underkammaren.

Nu förbereder sig fronten för den andra valomgången där de möter en enad högeropposition, som tillsammans samlade 46 procent. Men alla bedömare anser att utgången mer eller mindre är klar, Pepe Mujica vinner presidentvalet i Uruguay den 29 november.

Uruguays färger och fana

I Montevideo och de stora städerna i Uruguay festade FA-anhängarna och mer eller mindre tog ut valsegern i förskott. Framför Hotel Columbia samlades tusentals människor och den forne Tupamarosledaren riktades sina ord till just dessa:

– Det uruguayanska folkets vackra sak och mål kräver ytterligare en ansträngning under 30 dagar, nu är det inte trikolorens färg (Frente Amplio) utan Uruguays färger och fana.

Nationalistpartiet Partido Blanco fick 28,5 men hade kalkylerat mer än 30 procent. Coloradopartiet tippades 11-12 procent men fick överraskande nära 17. Pedro Bordaberry, 49, son till den förre militärdiktatorn Juan María Bordaberry (1973-1985), uppgav att han stöder Blancopartiets Luis Alberto Lacalle, 68, i den andra valomgången.

Fortsatt amnesti

Det blev däremot förlust i folkomröstningen om att riva upp amnestilagen för militärer som begått brott mot mänskligheten under diktaturen (1973-1985). Mellan 47-48 procent röstade för medan en majoritet röstade emot, vilket visar att de konservativa stämningarna eller rädslan fortfarande sitter djupt i folksjälen, därav Pepe Mujicas mycket moderata vallöften som saknar både jordreform som löften om att ansluta landet till ALBA. Också den andra folkomröstningen om rätt för uruguayaner utlandslands att rösta fick kalla handen, bara 37 procent sa ja.

Tabaré Vazquez-regeringen har kritiserats hårt av sina egna för att inte ha vågat ta striden i kongressen eftersom Frente Amplio hade en parlamentarisk majoritet för frågan.

Dick Emanuelsson

-----------------------------

Fakta valet:

Frente Amplio (Vänster-reg) fick 1093869 röster, 47,49%.

Partido Nacional (nyliberal höger) 657327 röster, 28,54 %.

Partido Colorado (höger-liberal) 383912 röster, 16,67 %.

Partido Independiente (social-liberal) 56156 röster, 2,44 %.

Partido Asamblea Popular (rev. Vänster) 14869 röster, 0,66 %.
------------------------------

De Modlösa, eller hur man prostituerar sig politiskt




<8077 tecken>
Tegucigalpa / 091018 / En svidande vidräkning av politisk och mänsklig opportunism men även politisk prostitution.

Så kan romanen De Modlösa av John Lapidus, sammanfattas. En modig bok för han konfronterar både dubbelmoralen i svensk biståndspolitik som opportunism och underdånighet hos svenska biståndsarbetare i tjänst hos högerregeringens nykoloniala utrikespolitik.

I De Modlösa, som handlar om Sverige i Nicaragua är han skoningslös mot ambassadör ”Kerstin” som i verkligheten är vänsterpartisten Eva Zetterberg. Slutsatsen av hennes politiska förräderi mot både sitt eget parti, hon är ju politiskt språkrör för en högerregering, men även mot det folk och revolution hon en gång för många år sedan sade sig stödja, blir uppenbar i boken.

Ty Lapidus har som koordinatör för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas projekt i det centralamerikanska landet en direkt insyn i hur den nykoloniala europeiska imperialismen agerar. Eller hur Internationella Valutafondens krav på nicaraguansk kapitulation av egna djupgående strukturella förändringar till förmån för sitt folk ställs mot krediter från IMF. Att detta också är ”Kerstins” krav mot Sandinisterna, som återkommit till makten efter 16 år av för Nicaraguas folk förödande nyliberala regimer, gör knappast hennes meritförteckning vackrare.



LAPIDUS, ELLER ”ERIK HOLMBERG” som är bokens huvudperson, är en katt bland hermeliner. Ty få av ”svenskgruppen”, utbildade akademiker, ekonomer, och andra yrkestitlar som imponerar, vågar stödja Eriks politiska ståndpunkter och ta den politiska fighten mot ”Kerstin” när UD-representanterna från Stockholm ska komma på besök i Managua. Där ska de få en bakgrund till läget och därefter fatta beslut om den svenska högerregeringen ska fortsätta biståndet eller klippa det till Sandinistregeringen.

”Kerstin” sitter nästan varje kväll i nicaraguansk oppositions-TV och uttalar sig kritiskt mot sandinistregeringen. Den kvinnliga ambassadören är till och med snäppet värre i sin kritik mot sandinisterna än självaste USA-ambassadören ”Wilson”, som Erik har en förkärlek till att provocera politiskt när det samlas till cocktailpartyn på den luxuösa svenskambassaden som med sitt AC-system mer påminner om ett ishotell vid polcirkeln än en fastighet i ett tropiskt land. För varje dag som går retar ”Kerstins” uttalanden upp basen i det parti som i dag samlar över en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare. Men även Eriks biståndskamrater är indignerade men vågar, när det kommer till kritan, inte föra fram kritiken mot Ambassadören.



I PRESENTATIONEN AV De Modlösa hävdar förlaget att boken inte bara handlar om Nicaragua utan också om Sverige och svenskarna. Var går gränsen mellan ett fattigt och ett rikt land? Och boken ställer också den avgörande frågan om ”vem bär egentligen ansvaret för att det ser ut som det gör”? i världen.

För det handlar om ett fenomen som vuxit upp i kölvattnet av den nyliberala modellen som inte bara har en förödande ekonomisk sida utan även en juridisk och kulturell faktor som slagit sönder mycket av den kollektiva solidaritet som nästan hela det 20:e seklet präglades av i folkdjupet. Nyliberalismen har slagit sönder arbetsrätt och fackföreningar och kapitalet har nästan grönt ljus till att göra vad det vill. Rädslan att förlora sin anställning gör att folk i stället vässar armbågarna än sluter sig samman med arbetskamraterna och slår tillbaka offensiven mot arbetarklassen och nationernas suveränitet.



TY SOLIDARITET ÄR en helt annan sak än personlighetsutveckling, försörjning och karriärstege. Det svenska folket och i synnerhet arbetarrörelsen och stora delar av den unga generationen, kan se tillbaka på vackra kapitel som är skrivna i den internationella solidaritetens tecken. Från Spanska inbördeskriget på 1930-talet, efterkrigstidens stöd till den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, den enorma solidariteten till Vietnam och Indokina på 1960- och 1970-talen där också solidariteten med folken i Latinamerika som Chile, Nicaragua och El Salvador växte fram naturligt i spåren på folkens seger i Vietnam 1975. Insamlingslistor på jobben där miljoner kronor samlades in till kämpande folk över världen, solidaritetsaktivister som lördag efter lördag sålde Vietnambulletinen och skramlade med insamlingsbössor står i bjärt kontrast till dagens ”civila samhälle” och dess paraplyer av så kallade ”NGOs”, odemokratiska biståndskonstellationer som skys som pesten i många av de länder som idag, i konfrontation mot såväl nordamerikansk som europeisk imperialism, försöker finna nya vägar för att lyfta sina länder ur underutvecklingen som plundras av transnationella bolag.



”KERSTIN” VAR OCH ÄR inte bara ett politiskt språkrör för högerregeringen på Rosenbad. Hon innehade också rollen som ”Givarländernas” språkrör i Managua, det vill säga de främsta imperialistiska EU-länderna. I likhet med USA-ambassadören ”Wilson” tyckte dessa att fel parti vann kommunalvalen den 9 november 2008 när sandinisterna sopade marken med oppositionen och påstod, trots ett tjog latinamerikanska valobservatörer vid sidan av de sandinistiska och liberala valobservatörerna att valfusk hade förekommit. Det viktigaste valet, det om borgmästarposten i huvudstaden Managua, räknades om på begäran av Eduardo Montealegre, den nyliberale kandidaten, USA:s och IMF:s man i Managua, bankiren och landets tjuv Nr. 1. Men när omräkningen ägde rum fattades just den person som hade begärt omräkningen. I stället krävde då Montealegre att valet skulle räknas om i hela landet. Resultatet av omräkningen i Managua blev nästan exakt det samma som resultatet på valkvällen; solklar sandinistseger.

”Kerstin” fortsatte att i den privatkontrollerade pressen insinuera om att Nicaragua gick mot diktatur och det var uppenbart att hon ville provocera fram ett beslut där sandinisterna helt enkelt kastade ut henne. USA och EU frös ett par hundra miljoner dollar i bistånd, ett ekonomiskt dråpslag och visade sin nykoloniala karaktär mot det tredje fattigaste landet på kontinenten som i dag med stolthet kan säga att trots fattigdomen, så är Nicaragua ett av få länder i Latinamerika och Karibien som är fritt från analfabetism, trots Kerstin och Wilson och miljarder dollar i inpumpat bistånd under de nyliberala regimerna (1990-2006). Landsbygden redovisar 2009 produktionsrekord av ris, bönor, majs och andra produkter som ett resultat av att Nicaragua inte bara exporterar mot Norr utan har vänt sig mot Syd, anslutit landet till ALBA och Petrocaribe. Imperialismen och ”Kerstin” gjorde en rejäl felkalkyl. Det gick inte att med utpressning knäcka Nicaraguas folk.


DE MODLÖSA INNEHÅLLER så mycket mer av denna politiska cynism och dubbelmoral som inte bara är svensk utan en tendens som vuxit fram i länder och personer som, om de någon gång har haft politiska principer, idag har sålt dessa för att inta en plats i UD eller Sida. Eller som ”Kerstin”, få sin dröm uppfylld och inta svenska ambassaden i Santiago de Chile.

Att John Lapidus, som har arbetat i många år har verkat i Zimbabwe och Nicaragua som journalist och solidaritetsarbetare inte tillhör den kategorin står efter en sträckläsning av De modlösa helt klart. Det är dessvärre en ensam unik röst men som därför gör det än mer angeläget att läsa boken.

GÅRDAGENS SOLIDARITETSAKTIVISTER har i dag till stora delar ersatts av det så kallade ”civila NGO-samhället”. I Nicaragua betraktas många av dessa ”NGO:s” av sandinisterna som direkta femtekolonnare. Bolivias president, aymaraindianen Evo Morales, är heller inte nådig mot dessa och hans kritik tangerar till stora delar vad John Lapidus’ De Modlösa vill ställa i blickpunkten:
– Några NGO:s bara utnyttjar de fattiga, indianerna och miljön för att de själva ska leva och må väl. De bor i städerna, de har el, de har allt och de intresserar sig inte för familjerna som lever på landsbygden som varken har el eller basservice[1].

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] Morales critica a las ONG que convierten en un "gran negocio" a los pobres.
http://www.publico.es/internacional/256964/evo/morales/ong/s/pobres/vivir?pagCom=3

--------------------------------------

DE MODLÖSA
Av John Lapidus
Lapidus Förlag
397 sidor
176 kronor
www.lapidusforlag.se
--------------------------------------