viernes, 2 de diciembre de 2011

Nu skapar Latinamerika sin egen organisation utan USA

Nu skapar Latinamerika sin egen organisation utan USA

Flera latinamerikanska statschefer instämmer i att ersätta den USA-kontrollerade OAS med sin egen kontinentala organisation, CELAC
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2011-11-28 / De Latinamerikanska och Karibiska Staternas Gemenskap (CELAC) bildas nu den 2-3 december i Caracas. Latinamerika och Karibien vill bestämma över sin egen framtid utan flåset i nacken från USA.
– Som en strömning av framsteg mot en union av politisk, ideologisk och kulturell mångfald men inramad av en gemensam identitet i Latinamerika och Karibien, ja så karaktäriserar Venezuelas utrikesminister Nicolas Maduro, bildandet av den nya kontinentala gemenskapen, CELAC.
Ecuadors president Rafael Correa är kanske den statschef som hårdast har verkat för skapandet av den nya organisationen.
– Det är inte möjligt att de latinamerikanska konflikterna ska behandlas i Washington. Partiskheten från OAS´s (de Amerikanska Staternas Organisation) sida är uppenbar, menar Correa, med hänvisning till USA: s kontroll av OAS.

HAN ANSER ATT DET OAS gör är en kalkering av Världsbankens uppfattning. Men såväl Världsbanken som Internationella Valutafonden har förlorat en stor del av sin “ammunition”. De latinamerikanska staterna befinner sig i en ekonomisk klart mer gynnsam situation än för 20 år sedan. Därför har dessa “Imperiets utpressningsorgan”, som Evo Morales kallar de två finansorganen, förlorat en stor del av sin kraft att pressa Latinamerika till underkastelse. Latinamerika befinner sig till stor del i en helt annan situation än krisernas Europa.
Staten som organ för social och ekonomisk utveckling har i stället för att gradvis avrustas i stället förstärkts. Strategiska samhällssektorer har nationaliserats och har skapat en ekonomisk buffert som möjliggjort för regeringarna att stå emot den internationella kapitalistiska krisen, menar till exempel Carlos Martinez Garcia, före detta ordförande för den spanska filialen av ATTAC.

HAN HÄVDAR ATT DE mest progressiva och revolutionära regeringarna i Latinamerika sedan flera år verkar för en ny Allians Syd-Syd med målet att bygga upp en stark motkraft som kan stå emot den kapitalistiska nyliberala modellen. ALBA-gemenskapen har visat fördelarna när länderna i Syd går samman och samarbetar i stället för att låta sig spelas ut mot varandra under överinseende av Världsbanken, IMF och USA.
Martinez anser, i likhet med den latinamerikanska vänstern, att det finns öppna kollaboratörer med såväl USA som med den extremhöger som spanska Partido Popular representerar i Latinamerikas oligarkier. Men där finns även den Socialdemokratiska Internationalen (IS) som flyter samman i en gemensam ideologisk strategi med såväl USA som Aznar. Spetsen är riktad mot Venezuela och de politiskt mest avancerade staterna i Latinamerika. Målet är att slå sönder ALBA inifrån, menar Martinez. Flera försök från OAS att illegitimera valprocessen i Nicaragua är det senaste exemplet på denna konspiration. Ett annat är avslöjandet när Alvaro Uribe i ett telefonsamtal förra veckan uppmanade Stor-Caracas´ antichavistiske borgmästare Antonio Ledezma, att organisera demonstrationer mot Chavez inför bildandet av Celac nu på fredag och lördag. Inte för inte döptes Uribe till ”Andernas Sharon”, med avseende på den israeliske general Ariel Sharon som USA:s gendarm i Mellanöstern.

DRÖMMEN OM ETT ENAT AMERIKA väcktes av frihetshjälten Simon Bolivar när han 1812, i sitt Manifest från Cartagena, uttalade behovet av att skapa ett enda latinamerikanskt fosterland, både i ekonomiska som i politiska termer.
Och på fredag och lördag (2-3 december) samlas statschefer från 33 stater söder om Rio Grande för att uttala sig för bildandet av de Latinamerikanska och Karibiska Staternas Gemenskap, på spanska förkortat till CELAC.
Endast USA och Canada står vid sidan, enligt beslut från Cancun, Mexiko, 2010. Där fattades beslutet att i Caracas den 5 juli 2011 grunda organisationen. Men president Chavez cancersjukdom satte P för konferensen som dock inleds i morgon.

DE FLESTA STATSCHEFERNA anser att bildandet av CELAC är historiskt. För första gången under republikernas historia kommer kontinentens råvaruproducerande och exportörer av mänskligt kapital till USA och Canada själva att sätta dagordningen för sin framtid.
Två veckor innan statskuppen i Honduras, samlades OAS till möte i landets näst största stad, San Pedro Sula. På dagordningen stod en fråga; Kubas återinträde i organisationen. Patricia Rodas, utrikesminister i Manuel Zelayas regering, höll i konferensen. Efter 14 timmars plenum tog USA:s OAS-minister Rodas vid sidan av konferensen och sa vredgat att Hillary Clinton hade väntat i 13 timmar på att få tala. Rodas svarade kort; ”Latinamerika har väntat i 40 år på att få ordet”. Clinton lämnade Honduras några minuter senare utan att ha fått tala och reste till Bumarak i Egypten. Två veckor senare, den 28 juni 2009, utlöstes den militära statskuppen i Honduras.

BOLIVAR ANSÅG ATT BILDANDET av ett Enat Amerika var ett vapen mot den då uppåtstigande kolonialismen från norr. Han menade att USA:s ekonomiska och politiska avsikter inte sammanföll med folkens intresse. “USA verkar vara förutbestämd av försynen att i frihetens namn invadera Amerika med elände”, var Bolivars sammanfattning av den framväxande USA-imperialismen. USA-presidenten James Monroes doktrin uttrycktes då av denne själv 1823: “Amerika åt amerikanerna.”
Nu handlar det om 2011 och ett sekel av militära interventioner och ekonomisk utpressning har skapat en allmän politisk medvetenhet grundat på den egna erfarenheten.

I MAJ 1948, MITT under det kalla kriget, bildades den organisation som Che Guevara skulle döpa till “USA:s Ministerium för Koloniala Frågor”, OAS. Organisationen kom att utgöra USA:s främsta stöd för sin utrikespolitik och en uppbackare av en rad militära USA-interventioner. Kuba var det sista landet att frigöra sig från den spanska kolonialismen men den första stat att frigöra sig från USA:s politiska och ekonomiska strupgrepp. Därför attackerades den karibiska ön nästan omedelbart av USA. Den mäktige grannen i norr stoppade all import från Kuba och igångsatte den militära interventionen mot landet som inleddes den 15 april 1961. Kubas flygvapen slogs nästan ut av USA-flyget som en förberedelse för marktrupperna som besegrades under fyra dagars strider. I maj 1965 var det dags för Dominikanska republiken som invaderades av 40.000 marinsoldater. Och så vidare.
Medan USA förespråkar en “panamerikanism”, som inkluderar Nordamerika, talar folken i Latinamerika om en “Latinamerikanism” som motsvarar Bolivars idéer om ett land, ett språk och en likartad kultur. Puerto Rico är illustrationen på det absurda i “Panamerikanismen” eftersom folkets historia är förbundet med Sydamerika, språkligt och kulturellt, knappast med MTV-kulturen som frodas i USA. Men Puerto Rico invaderades och annekterades av USA trots det folkliga motståndet som är levande och starkt på den karibiska ön.

DE VENEZUELANSKA KOMMUNISTERNA menar att den politiska integrationsprocessen bör visa “ansikte mot ansikte med våra grannar men ryggen mot den imperialistiska potentaten i Norr”.
Orsaken är logisk. 1889 och 1890 genomfördes i Washington den ”De Amerikanska Staternas Första Internationella Panamerikanska Konferensen”. President James Monroes Doktrin som uttrycktes 1823 av denne, gick inte att missuppfatta: “Amerika åt amerikanerna”, det vill säga den kontinentala kontrollen för den stat han representerade.
1948 bildades OAS som ett verkställande organ för denna doktrin. De latinamerikanska staterna, med undantag för Mexiko, fungerade som ”duttiga idioter” för en imperialistisk politik som tjänade USA:s monopolkapital och Pentagons strävan efter kontinental militär kontroll. USA:s krigsakademi för Latinamerikas officerare, School of Americas, inrättades där antikommunism blev dessa militärers rättesnöre. Politisk opposition i hemländer förvandlades av de militära manualerna till ”Den Inre Fienden” och en rad militärkupper har registrerats på kontinenten.
Det är mot denna Husbondens Politik som Latinamerika nu tar de första stapplande stegen mot att skapa sin egen organisation, utan husbondens närvaro. Det har inte hjälpt att Obama och Clinton har gjort statsbesök på kontinenten och hävdat att de ska ”omformulera sin utrikespolitik mot Latinamerika. Femhundra miljoner latinamerikaner är vittnen till USA:s folkmordskrig i Irak, Afghanistan och Libyen.

De Latinamerikanska och Karibiska Staternas Gemenskap (CELAC)

  • CELAC (La Comunidad de Estados Latinoamericanos y Caribeños) representerar tre stora regioner; Centralamerika, Karibien och Sydamerika.
  • Målsättningen är att konsolidera självständigheten via respekt för självbestämmanderätten och folkens suveränitet.
  • Regionen ska vara en fredszon med en omfattande utveckling på alla områden.
  • CELAC bör, enligt Ecuadors president Rafael Correa, skapa en kommission för mänskliga rättigheter som ersätter den USA-influerade Interamerikanska MR-kommissionen med säte i San José de Costa Rica.
  • Konflikter mellan och inom medlemsländer bör lösas i och av Latinamerika och inte i Washington. OAS, den USA-kontrollerade de Amerikanska Staternas Organisation, bör ersättas av CELAC, menar både Correa och andra statschefer.
Dick Emanuelsson